gandalf2

Allt är Gandalfs fel

Året var 1989 och i min julklappshög låg en Commodore 64. För mig öppnades en helt ny värld. Jag lärde mig programmera. Jag skapade bilder och musik. Fast mest spelade jag datorspel. Idag är jag 36 år gammal och jag spelar fortfarande.

I veckan läste jag ytterligare en larmrapport om att datorspel gör oss våldsamma. Avsändaren? Karolinska institutet. Datorspel utpekas ofta som Svarte Petter i alla möjliga sammanhang. ”Vi hittade en kopia av krigsspelet Call of Duty i Breiviks bokhylla” används som någon form av orsakssamband till att den galne norrmannen odlade en sjuk idé som mynnade ut i att han mejade ner 70 ungdomar. ”Han använde spelet för att träna på att döda”, ropar datorspelsmotståndarna. ”Han spelade 7 timmar om dagen” skrek DN-rubrikerna lika högljutt.

Problemet är att man skjuter lite över mål. För när man tittar noggrannare på Breiviks spelande så visar det sig att han ägnat merparten av tiden på att spela World of Warcraft och inte Call of Duty. WoW är ett nördigt fantasyspel med 83 miljoner spelare. I WoW hade Breivik antagit skepnaden av en magiker.

Kopplingen till datorspel är lika klockren som att man skulle skylla på att Breivik någon gång i livet kommit i kontakt med Tolkiens ”Sagan om ringen”. ”Massmordet var sagans fel. Breivik fick inspirationen av seriemördaren Gandalf” känns som en rimlig rubriksättning. Det är nästan som att man lägger större vikt vid Breiviks dataspelande än att resten av bokhyllan var fullsmockad av nazistisk litteratur och bombrecept. Eller att han ägde tre pistoler och övningssköt med dessa flera gånger i månaden.

Frågan är hur han omsatte sin praktiska vapenkunskap i förhållande till hans djupgående kunskaper om hur man skjuter eldklot eller fryser fiender genom magi? Reaktionen? I Norge slutade de sälja WOW i alla COOP-butiker. Men i vapenbutiken runt hörnet var det inga problem att införskaffa en pistol eller ett gevär.

Man pekar alltså ut två spel som tillsammans sålts i hundramiljonersupplagor som direkt avgörande för en sinnessjuk mans vansinnesdåd. Forskarna på Karolinska menar på allvar att spelande gör folk aggressiva. Dom har skrivit en doktorsavhandling i ämnet.

Vad som gör mig aggressiv är istället folk som klär ut sig till orcher, alver och trollkarlar och lajvar i skogen. Och det ironiska är att de som leker sagovärld i skogen på helgerna ofta är precis samma personer som skriver doktorsavhandlingar på Karolinska institutet i veckorna. Betyder det att de kommer mörda någon med en hillebard av skumgummi? Jag tror faktiskt inte det.

BumblebeeCamaro-04-cropped

Låt oss inte ha ett möte om det här

Ska vi prata Facebook? Jag slutar aldrig bli förvånad över hur underligt mina vänner beter sig. Låt mig ge ett par exempel. Den första kallar jag för ”actionsportaren”. Hennes statusuppdateringar består oftast av hur långt och snabbt hon sprungit. Och som hon springer, ibland upp till tre gånger om dagen. Året runt. Hon hoppar fallskärm och åker off-pist. Men jag av-friendar inte av en enda anledning, någon dag kommer hon trilla och bryta benet. Och det vill jag verkligen inte missa. Dessutom tränar hon för oss båda. Så jag slipper.

Min läskigaste facebookvän är ”spädbarnet som kan skriva”. Vi talar om ett barn som tagit över en vuxens kropp och vanor. Hon försover sig, går till jobbet, äter lunch med sina arbetskollegor, spelar bowling och ”dricker drinkar med bästa tjejkompisarna”. Det känns lite Indien att bäbisens relationsstatus dessutom är ”gift”. Det måste röra sig om barnäktenskap, för vilken tokdåre skulle lägga upp en bild på sin treåring som profilbild? Det kan i och för sig också röra sig om någon form av utomjordning som ägnar sig åt metamorfos eftersom tidigare skepnader bestått av en katt, en blomma och en teddybjörn.

Den jag oroar mig mest för av alla i mitt facebookflöde är ”Little Mrs. Sunshine”. Här har vi en person som spyr regnbågar, sockervadd och enhörningar över alla i sitt statusflöde. Hon ”njuter, laddar, fredagsmyyyyyyser och laddar lite till”. Själv laddar jag mitt hagelgevär. Vi talar för övrigt om samma kvinna som vidarebefordrar vartenda facebook-quiz som finns.

Sen har vi tjejen som ständigt ger ”to much information”. De flesta av hennes uppdateringar lämpar sig inte i en krönika, men en av de roligaste var när hon skrev ”är i duschen”. 34 av hennes vänner ”gillade” hennes status. Män är alltid män.

Bland det olustigaste som finns är de ”familjekonton” som förekommer. Här har vi ett tätt sammansvetsat par som delar på allt. De har samma intressen, samma epost-adress och deras facebookkonto är lika gemensamt som deras bankkonto. Av allt att döma delar de dessutom samma träningsoverall. Förvirringen blir total när man försöker konversera med en familjemedlem och får svar från en annan. Det händer överlag mycket konstigt på facebook. Förra veckan fick jag en ”friend request” där profilbilden var en gul och svart Cheva Camaro. Jag nekade så klart. För vem vill vara vän med Bumblebee i Transformers? Inte jag.

Trots detta älskar jag facebook. Så mycket att jag faktiskt funderar på att skaffa mig ett anonymt konto med profilnamnet ”Ingen”.

Då skulle jag klicka på varenda ”gilla”-knapp i mina facebookvänners flöde. För hur festligt vore inte det?

”Ingen gillar detta.”

Shining2_008Pyxurz

Som en Hollywoodskräckis

Jul – och nyårsmardrömmen började lika smygande som en Hollywoodskräckis. Allt startade tre dagar före julafton – jag mådde tjyvtjockt – med hosta och ett tjutande ljud i bröstet. Trots det beslutade mig för att ta bilen ner till Växjö för att fira jul. Att ge sig ut i jultrafiken sjuk, för att avverka närmare 50 mil i ett stormpiskat Sverige, var kanske inte mitt livs mest begåvande beslut. Julaftonsnatten, juldagen och annandagen tillbringades i feberfrossa under täcket. Krampaktigt hostande, hög på Alvedon, Bisolvon och hostmedicin.

Släkt och vänner fick motvilligt motas bort. Så jag begav mig hem till Stockholm igen. Bäddade ner mig. Dog en smula, tröttnade på det och hämtade barnen. Eftersom hostan avtagit lite tog jag det briljanta beslutet att åter igen företa mig resan till Växjö. 150 mil på tre dagar i hällregn är ju inget för en man. Jag kände mig som huvudpersonen i ”Måndag hela veckan” som fastnar i en verklighetsloop där han återupplever samma dag om och om igen.

Resan företogs tillsammans med en sex- och en fyraåring. Vad kan gå fel? Glada i hågen begav vi oss söderut. Mil efter mil avverkades. Asfaltens svarta yta åt upp framlyktornas sken. Regnet piskade mot framrutan. Allt verkade gå bra. Tills vi passerade Södertälje. Då gick ena barnets mediaspelare sönder. Och som vi alla vet – antingen har båda ett nöje – eller ingen. I brist på annan förströelse började den gränslöst underhållande ”När är vi framme”-leken. I princip går den ut på att barnen upprepar denna fråga, gång på gång med kortare och kortare intervaller.

Mitt ute i ingenstans mellan Linköping och Vetlanda lossnade min vindrutetorkare. Det gick inte att se någonting framåt överhuvudtaget. Regnet stod som en vägg. Då dök det upp en svart Mercedes från ingenstans som fyllde upp min backspegel med sina helljus. Han la sig två meter bakom vår bil, för att avsluta med att skrämma vettet ur oss genom att genomföra en sladdande vansinnesomkörning. Jag förstår inte riktigt stressen. Det var trots allt två dagar till nyår.

Jag hoppas att han kom hem helskinnad i alla fall. Väl framme i Växjö visade det sig att min dotter råkat ut för en läbbig magåkomma som gav henne riktigt aj-aj-aj-ont. Så de sista två dagarna av året spenderades på barnakuten i ett vårdrum som gav oss båda kraftiga Tjernobylvibbar. Upplevelsen kompenserades dock tusenfalt av att vi fick världens raraste personal (tack syster Jenny med kollegor för att ni var så fina med Stella). Jag konstaterar att det enda man med säkerhet vet om framtiden är att den serveras en dag i taget. Och att den aldrig blir som man tänkt sig. Och så inleder jag 2012.

Gott Nytt År på er allesamman!