I veckan läste jag åter igen om en skandal inom äldrevården. En 90-årig dam hade avlidit på grund av svält och föga otippat var det Carema som brustit i sitt åtagande. Jag läser detta och känner ren och skär uppgivenhet. Det är en bottenlös hopplöshet som fyller upp varenda liten millimeter av min kropp. Hur kunde det bli så här?

Jag började googla runt lite och hamnade ganska snabbt på Statistiska Centralbyråns hemsida. Aven händelse snubblar jag över en graf som redovisar antalet födda barn från 1851 tills idag. Denna tabell gjorde mig fullkomligt vettskrämd. Låt mig förklara varför.

Ända sedan 1851 har antalet födda svenskar varit runt 140.000 personer per år. Siffran har varit samma varje år. I sjuttio år i rad. Men 1926 hände det plötsligt något. Kurvan för antalet födda minskade kraftigt. Den sjönk med runt 6.000 personer per år. Tio år i sträck. Bottennoteringen var 1936. Då föddes det bara strax över 80.000 barn i Sverige. Runt 55.000 personer mindre än 1946. Perioden mellan de två stora krigen präglades av osäkerhet och lågt barnafödande. Men lika kraftigt som kurvan stack neråt mellan 1918 och 1936, lika kraftigt ökar den från 1941 och framåt. 1946 var ordningen återställd med 140.000 födslar.

Man brukar säga att det aldrig levt så många gamlingar som nu. Men det är en sanning med modifikation. Att befolkningen ökar i Sverige beror uteslutande på att vi bli äldre och att invandringen ökat kraftigt. Födda mellan 1918 och 1936 är idag mellan 75 och 93 år gamla. Det är dessa som nyttjar äldrevården.

Tillväxttakten på gamlingar är alltså lägre än någonsin. Detta oroar mig. För om vi idag inte klarar av att hantera och ge service till denna historiskt lilla grupp, hur kommer det bli om tio år då det smäller till och antalet skröpliga gamlingar fördubblas? Det kommer förmodligen gå käpprätt åt helvete. Siffrorna går inte att blunda för.

När man talar om tillväxtbranscher så talar man sällan om äldrevård. Det anses vara ett lågstatusyrke. Att jobba med åldringar är inte attraktivt. Dessa jobb överlåter vi utan att blinka åt våra invandrare.  Det är ren tur att invandringen gått från några tusen personer per år 1941 till runt hundratusen om året de senaste fem åren. Annars hade vi varit rökta.

Vill du ha ett jobb i framtiden? Utbilda dig inte till inte medieproducent, nagelskulptör eller makeupartist. Överväg att bli äldreassistent istället. För en gångs skull känns inte den hurtfriska sloganen ”Äldreassistent – ett framtidsyrke” speciellt klyschig alls. Snarare förefaller det vara århundradets understatement.Aven händelse snubblar jag över en graf med det  om året de senaste fem åren.e på att vi bli äldresåna jobb vi överlåter åt inva

Vi människor har alltid sökt efter lägereldar att samlas kring. Som Melodifestivalen. När halva befolkningen bänkar sig framför TV:n sex lördagar i rad under större delen av årets mörkaste tid så saknas det motstycke i svensk TV-historia.

Frågan är om vi tittar på spektaklet för den höga kvalitetens skull? Förmodligen inte. Startfältet består nästan uteslutande av artister som antingen står vid karriärs ände, är helt oetablerade, eller har några jobbiga år bakom sig. Christer Björkmans fingertoppskänsla att snärja desperata artister är helt omatchad. Och under senare år har han lyckats förmedla känslan av att ha lyckats förnya festivalen genom att blanda upp gamla trötta dansbandsartister som Kikki Danielsson med creddiga artister som Salem Al Fakir, Lisa Miskovsky och The Ark. Alla med dalande försäljningskurvor.

Melodifestivalen har kommit att bli den etablerade musikelitens motsvarighet till vad finlandsfärjorna är för falnade Idolartister. En sista uppsamlingsplats för slocknande stjärnor. De erbjuds ytterligare tre minuter i strålkastarljuset mot att de levererar lite löpsedlar. Thorsten Panks deltagande i år är förmodligen det ultimata beviset på tesen. Björkman plockade upp honom från rännstenen, satte på honom en svart kostym och en röd näsduk samt beväpnade honom med sången med den nästan överironiska titeln ”jag reser mig igen”. Och Thorsten gjorde precis det vi förväntade oss. Han levererade årets mest uppmärksammade rumpnyp. Låten är redan bortglömd.

För att få plats så har det tidigare varit så att låten måste rymmas inom det som kan definieras som Christer Björkmans rätt snäva musiksmak. Med anledning av att Sverige – med vissa undantag – inte ens placerat sig topp-tio de senaste tio åren verkar han kommit till självinsikt. Det är inte längre bara låtar skrivna av Ingela-Pling och Thomas G:son som tar plats i startfältet. Och eftersom etablerade låtskrivare som Max Martin, med globala brottarhits i bagaget inte skulle ta i melodifestivalen med tång så har man tagit in en internationell jury. Detta är kanske Björkmans bästa drag någonsin. Juryn förstår inte ”charmen” i att Ranelid pratsjunger eller att Flinck framför sitt nummer barfota. Spexnumrena som uteslutande är med för att deltagarna skapar löpsedlar röstas snabbt bort.

Resultatet? I år vann rätt låt. Ett bidrag med en realistisk chans att vinna hela Eurovision. Och om detta är någon form av indikator på var Melodifestivalen är på väg så tycker jag att det finns anledning att känna gott mod. För Euphoria är en riktigt bra låt. Även om den är skriven av Thomas G:son.