Thomas G-punkt

Vi människor har alltid sökt efter lägereldar att samlas kring. Som Melodifestivalen. När halva befolkningen bänkar sig framför TV:n sex lördagar i rad under större delen av årets mörkaste tid så saknas det motstycke i svensk TV-historia.

Frågan är om vi tittar på spektaklet för den höga kvalitetens skull? Förmodligen inte. Startfältet består nästan uteslutande av artister som antingen står vid karriärs ände, är helt oetablerade, eller har några jobbiga år bakom sig. Christer Björkmans fingertoppskänsla att snärja desperata artister är helt omatchad. Och under senare år har han lyckats förmedla känslan av att ha lyckats förnya festivalen genom att blanda upp gamla trötta dansbandsartister som Kikki Danielsson med creddiga artister som Salem Al Fakir, Lisa Miskovsky och The Ark. Alla med dalande försäljningskurvor.

Melodifestivalen har kommit att bli den etablerade musikelitens motsvarighet till vad finlandsfärjorna är för falnade Idolartister. En sista uppsamlingsplats för slocknande stjärnor. De erbjuds ytterligare tre minuter i strålkastarljuset mot att de levererar lite löpsedlar. Thorsten Panks deltagande i år är förmodligen det ultimata beviset på tesen. Björkman plockade upp honom från rännstenen, satte på honom en svart kostym och en röd näsduk samt beväpnade honom med sången med den nästan överironiska titeln ”jag reser mig igen”. Och Thorsten gjorde precis det vi förväntade oss. Han levererade årets mest uppmärksammade rumpnyp. Låten är redan bortglömd.

För att få plats så har det tidigare varit så att låten måste rymmas inom det som kan definieras som Christer Björkmans rätt snäva musiksmak. Med anledning av att Sverige – med vissa undantag – inte ens placerat sig topp-tio de senaste tio åren verkar han kommit till självinsikt. Det är inte längre bara låtar skrivna av Ingela-Pling och Thomas G:son som tar plats i startfältet. Och eftersom etablerade låtskrivare som Max Martin, med globala brottarhits i bagaget inte skulle ta i melodifestivalen med tång så har man tagit in en internationell jury. Detta är kanske Björkmans bästa drag någonsin. Juryn förstår inte ”charmen” i att Ranelid pratsjunger eller att Flinck framför sitt nummer barfota. Spexnumrena som uteslutande är med för att deltagarna skapar löpsedlar röstas snabbt bort.

Resultatet? I år vann rätt låt. Ett bidrag med en realistisk chans att vinna hela Eurovision. Och om detta är någon form av indikator på var Melodifestivalen är på väg så tycker jag att det finns anledning att känna gott mod. För Euphoria är en riktigt bra låt. Även om den är skriven av Thomas G:son.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>