Xi-Jinping

Årtiondets val… so what?

I november har århundradets hittills viktigaste val genomförts. Det kommer påverka världsekonomin enormt, och därmed dig och mig. Ändå pratas det i stort sett inte alls om det. Jag pratar naturligtvis inte om valet i USA, utan det i Kina. Det amerikanska valet levererar inga överraskningar. Obamas och Romneys politiska agendor har varit extremt tydliga och välrapporterade.

Förutom ett totalt ointresse från svenska medier om maktskiftet inom världens näst största ekonomi så beror det naturligtvis på hemlighetsmakeriet som förekommer i diktaturens Kina. Eftersom de lokala medierna inte rapporterar något finns det således inget att återrapportera.

I mina ögon påminner den blivande Kina-presidenten Xi Jinping lite om Michail Gorbatjov som också var en svart fläck på kartan innan han intog sin position. Sen avvecklade han Sovjetunionen, införde Glasnost (öppenhet) och Perestrojka (nydaning) helt ur det blå. Valet av honom var förmodligen lika viktigt som det som genomförts i Kina nu.

Skillnaden är att hela Sovjetbygget hade havererat medan Kina har en stark ekonomi och en tillväxt på runt 10 procent om året. Och i och med att medborgarna får det bättre har utrymmet för intern kritik blivit större. Ett bevis på detta är att Kinas avgående premiärminister Wen Jiabao mycket tydligt kritiserat det kinesiska systemet och kallat det för ”obalanserat, okoordinerat och ohållbart”. Ett sånt uttalande hade varit förenat med arkebusering för tio år sedan.

Vad Obama kommer hitta på behöver vi inte grubbla över. Han kommer fortsätta bedriva krig, bygga handelsmurar och vara tvungen att skära i sina planerade reformer av realekonomiska skäl. Inte för att han vill, utan för att det amerikanska samhället bygger på samma typ av obalans som Wen Jiabao kritiserat. Vad det kinesiska folket vill vet vi inte. Men det är inte att bedriva ett modernt korståg som amerikanarna gör. Xi Jinping har tidigare sagt ” En del dästa och sysslolösa utlänningar uttrycker sig allt för frispråkigt om våra angelägenheter. Jag har detta att säga dem: Kina sprider inte revolution. Kina sprider inte fattigdom och hunger och Kina stör inte er. Mer behöver jag inte säga.”. Kontrasten mellan utslagningens USA och Kina som lyfter tiotusentals ur fattigdom varje vecka är närmast total. Jag hoppas att vi får anledning att lägga orden ”Tòumíngdù” och “Zàishēng” på minnet. Det är kinesiska för “öppenhet” och “nydaning”.

Lördagsgodiset!

I veckan åkte jag och barnen buss. Det är alltid ett nöje då de är väldigt utåtriktade. Man vet att det kommer bjudas på minst en dråplighet. Min son slog sig ner vid fönstret och dottern satte sig i mitt knä. Strax innan bussen avgick hastade en ung tjej in och satte sig bredvid oss. I handen hade hon en påse Hemkola. Sonens ögon blev stora som tefat. Sen tog han mod till sig, drog tjejen i armen och sa myndigt:

- HÖRRU-DU, det är inte LÖRDAG idag!

Tjejen tittade förvånat på honom och svarade att ”javisst, det är tisdag” varpå sonen insisterade – denna gång offensivare:

- Det är inte lördag idag! Då får man inte äta lördagsgodis.

Tjejen skrattade rakt ut och sa att hon fuskar, samtidigt som hon ännu en gång bekräftade att det sonen sa stämde. Det var tisdag. Denna information verkade tränga in långsamt på lillkillen som satt och såg fundersam ut. Under tiden han satt och processade informationen hann tjejen i fråga påbörja ett samtal med sin mamma i mobiltelefon. Hon pratade ganska högt iPhone-headsetet. Sonen såg om möjligt ÄNNU mer förvirrad ut och drog tjejen i armen igen för att få hennes uppmärksamhet.

- Vem pratar du med, frågade han nyfiket.

- Min mamma, svarade tjejen roat.

- Men, men, men, var är HON? fortsatte sonen.

Tjejen skrattade vid det här laget hysteriskt och drog ut ena hörluren ur örat och pekade på den.

- Hon är här inne, svarade hon.

Det uppstod ett ögonblicks tystnad. Man såg hur sonen högintensivt bearbetade informationen. Sen tog han till orda.

- Hur då? Hur får hon plats därinne, frågade han och tittade klurigt på tjejen som vid det här laget var tvungen att avsluta sitt samtal då hon omöjligt kunde formulera en hel mening mellan skrattattackerna. Då tog dottern till orda. Hon pekade och sa:

- Pappa, du har sagt att det bara är tokiga människor som pratar för sig själva. Är HON tokig?

Det var då tjejen sträckte fram påsen mot båda barnen. Jag nickade i tyst samförstånd. När de satt och moffsade sig varsin kola insåg jag att mina faktiskt är som kolan i påsen. För dom gör alltid dagen mindre seg, alldeles oavsett om det är tisdag eller lördag.