syd12c12

Diggiloo-diggiley-ingen tittar på mig!

Låt mig bjuda på en ögonblicksbild. Det är lördag. Föreställ dig ett tomt köpcentrum. I mitten har någon placerat en två skollinjaler hög plattform inslagen i ELON- och Melodifestivalsloggor som utgör en provisorisk scen. På denna framför en svartklädd artist iklädd vita gympadojor och vit slips ett europavinnande schlagerbidrag från 1980-talet. En sång med en nonsensrefräng som han – då det begav sig – framförde tillsammans med två pastellfärgade bröder iklädda guldskor. Idag lever han drömmen ensam. Vad jag beskriver är ett evenemangsgig utanför COOP Extra i Gränby Centrum i Uppsala.

Det sitter en rullstolsbunden kvinna ett par, tre meter från scenkanten. En annan kvinna står och kontrollräknar sitt kvitto djupt framåtböjd över sin kundvagn. En äldre herre med käpp står och rättar till sin hörapparat. På scen står Rickard Herrey och brölar ut LÅTEN. Alla passerar. Ingen bryr sig. I ett desperat försök att få med sig publiken, hoppar han ner från scen, lämnar micken på golvet och stjäl en dans med en rullstolsbunden enbent kvinna. Hon uppträder paralyserat och förfärat. Ansiktsuttrycket skvallrar om att kunde fly så skulle hon göra det.

Tidsförflyttning till tjugo-noll-noll på SVT1. Allt börjar på samma infantila sätt som de senaste fyra veckorna. Publiken sitter och viftar med sina ballonger likt marionettdockor. Det hela börjar illa med att kapten Rövskägg, Fröken korsett och lejonet från OZ iklädd glitterkallingar talsjunger en barnramsa. Jag håller för ögonen på mina ungar. Sen bjussas vi på en brant sluttande nerförsbacke. SVT – som tidigare fått kritik för urusla manus – tar det säkra före det osäkra och stjäl oblygt ett galaframträdande av Neil Patrick Harris rakt av. Ordagrant. Stavelse för stavelse. Men istället för en karismatisk Neil får vi njuta av Epa-versionen i form av Sarah Dawn Finer. Effekten? Sociala medier upprörs. Aftonpressen rapporterar omedelbart om MANUSSKANDAL och ”verklighetens folk” rasar mot SVT.

Även jag blir upprörd. I ett par minuter. Men så tänker jag på Rickard Herrey. Och när jag ställer Melodifestivalens överdåd i relation till den förnedring som han utsätter sig för på en daglig basis så är den enda upprördhet jag kan uppbringa den mot Christer Björkman och att jag tillåter honom att våldföra sig på mig. För även om Melodifestivalen framstår som en oskyldig svängom så är det mitt – och ditt – fel att Rickard står ensam och sjunger helt utan publik. Och någonstans innerst inne känner jag mig lika smutsig som Herreys-brorsan. Vilket är märkligt eftersom det jag egentligen borde känna är att jag är lika ofredad som den stackars rullstolsbundna damen.

 

gubbar

Från en gubbe till en annan

I veckan vaknade gubben inom mig. Han tog över min person iklädd skrynklig ljusbrun rock och rutig filtbasker. Jag var väl medveten om att det skulle inträffa. Men jag hoppades nog att det skulle ligga några år framåt i tiden. Inte innan jag ens fyllt 40 år.  Gubbskrället har tydligen gått vid min sida länge nu, men det slutgiltiga skuttet över gränsen till att bli fullfjädrad gubbe tog jag när jag hörde mig själv säga följande meningar under jobbfrukosten:
- ”Nä, nu får det allt vara nog med all den här sönderformaterade HOUSEMUSIKEN de spelar oavbrutet på radio. ALLT LÅTER JU LIKADANT.

Det kunde likaväl vara en enda lång låt. Man hör ju ingen skillnad”. Därefter förde jag ett resonemang om att det är sjukt att hundratusen redbullstinna UNGDOMAR står och dyrkar tre andra UNGDOMAR som i stort sett bara står och vrider på en volymknapp till förprogrammerade musikspår. Sen ondgjorde jag mig över det hemska i denna totala avsaknad av arbetsmoral.

Faktum kvarstår, jag är verkligen skittrött på hur svenska DJ:s verkar ha hela musikbranschen runt sitt finger och på något sätt mutat sig in i varenda radiokanal. I stort sett all musik som spelas för närvarande går ju i 4/4-takt i 120 bpm eller mer och bygger på exakt samma formel. Till och med låtarna i melodifestivalen verkar numera bygga på detta recept. Euforia är ju exempelvis en dancedänga signerad Thomas G:son.

Å andra sidan kan detta förhoppningsvis även vara spiken i kistan. För när en musikstil blir förhärskande så kommer det alltid en motkraft. Grungen var en motkraft mot hårdrocken. Indiemusiken dödade grungen och så vidare. Det hela brukar manifesteras av att musiken framförs av en ordentligt utdaterad och mossig musiker. Kiss satte stopp för diskovågen med sin ”I Was Made for Lovin’ You” och breakdancen och boogaloon lustmördades effektivt när ”Jösse Halling Breakers” framförde ett breakdancenummer iklädda landskapsdräkt i Café Solsta där påannonseringen var ”unga dansar tillsammans med äldre människor”.

Så här kommer en enkel vädjan från en gubbe till en annan. Kära Christer Björkman. Here’s an offer you can’t refuse. Kan du inte se till att Loa Falkman framför en housedänga signerad Avicii, Axwell, Tiësto och Sebastian Ingrosso i Melodifestivalen? Gärna uppbackad av Christer Sjögren och Sylvia Wrethammar? Det borde vara ett effektivt sätt att bryta den svenska house-maffians monopol och låta annan musik få utrymme. Varför inte lite skön visschlager med bossanovainfluenser? Det vill jag gärna höra på radio.

Gärna dygnet runt. Varje dag. Ska det verkligen vara för mycket begärt?