vovve

Hundtricket

Jag älskar verkligen hundar och hundägare. Statistiskt måste dessa vara excentriker i betydligt högre utsträckning än icke hundägare. Ett bevis på att det förhåller sig på det viset är att de lär sig namnet på någons hund efter 10 sekunder. Att lära sig den andra hundägarens namn kan däremot ta åratal. Det kan ju i och för sig bero på att hundnamn ofta är helt rubbade. Det är inte helt ovanligt med namn som ”Lady” på en pitbullhane, eller en St. Bernard som heter ”Plutten” eller chihuahuas som heter ”Rambo” eller ”Killer”.

Alla som sett filmen ”Hundtricket” vet dock den största fördelen med hund. En hund förkortar sträckan mellan dig som kille och söta tjejer från att vara ”den där läskiga typen som står och stirrar på mig i regnet” till att bli ”guuuhhhh-va-gullig-han-är-får-man-klappa” till så lite som en välgörande promenad. Därför brukar jag låna grannens hund ibland. Det är en rätt gammal och luggsliten jycke. Men grannen har i alla fall humor och har döpt byrackan till ”Duga”.

Förra veckan gick vi till en park i närheten av där jag bor.  Mycket riktigt, bara någon minut in i promenaden kommer det fram ett par jättesöta tjejer i 25-årsåldern och frågar om de får klappa. Efter bara någon minut så avstannar dock det upprymda tjattret, de får något vilt i blicken och deras ögon möts i panik. Jag skymtar en nick sen ställer de sig upp, lika synkroniserade som ett par simhoppare i OS, avlossar varsitt paniskt Jokerleende, sen flyr de. Jag begriper ingenting utan promenerar vidare.

Det lustiga är att folk pekar och skrattar åt mig där vi går, och efter en stund så stannar jag hunden för att kolla vad som är på tok. Då ser jag att det hänger något och dinglar fritt i håren på insidan av hundens lår. En bajskorv! Jag får naturligtvis panik och tar fram en påse för att rycka loss den. Den måste suttit där ett tag, för den sitter som berget. Jag har svårt att hantera situationen, viss panik utbryter, och jag börjar skratta hysteriskt när hunden vrider sig våldsamt och gnyr högljutt. Jag drar. Hunden ylar. Det känns som alla i hela parken tittar på mig och efter en stunds milt våld kommer det till slut fram en tjej med hund till mig. Jättesöt så klart. Hon tittar ner på mig där jag sitter och bänder, och säger: Vet du vad? Ett tips. Hundtricket betyder INTE att man går till en park för att dra skit ur sin hunds röv samtidigt som man skrattar så man gråter. Sen gick hon vidare och lämnade mig till mitt öde.

Så nu är det lett i bevis, hundtricket funkar inte. Inte ens med en hund som heter Duga.

 

Årets största würstfest

Jag tillbringade hela min lördag i Christer Björkmans järngrepp. Det hela började med att jag mer eller mindre blev tvingad att tillbringa eftermiddagen på Friends Arena tillsammans med mina barn. Det vankades genrep av Melodifestivalen och vi hade platser långt uppe i taket i den nya nationalarenan. Vi satt så högt uppe att jag kände mig som en fågel. Artisterna på scen såg ut som myror. Sikten var alltså milt sagt begränsad, men barnen var nöjda ändå. Sedan tillbringade vi hela resten av eftermiddagen med att lyssna på Sean den förste Banan och hans nya barnramsa ”Copacabanana”. I bilen. På barnens iPods. På stereon. På Spotify. Som strössel på såren fördrevs resten av kvällen med att lyssna ÄNNU MER på samma låtar som vi upplevt live bara några timma tidigare. Ivrigt doa-doa-körat av mina två barn. Ett par Peltorlurar har sällan varit så efterlängtade.

Att mina barn dessutom kidnappade och kapade min mobiltelefon så att jag fortfarande får bekräftelsemail på alla de röster jag tydligen sms:at in såhär på måndagmorgonen gör inte direkt plågan uthärdligare. Men hur illa jag än tycker om Melodifestivalen så får man nog ändå lov att ge arrangörerna credd för att de lyckas hålla liv i – och till och med växa – denna oöverträffade folkfest.

Och det var lite därför jag blir lite extra beklämd när jag ser att det i år också var årets största korvfest. Av SJUTTON personer som tävlade på scen var EN (!) en kvinna. Resten var pojkar, män eller gubbar. För även om Yohio kan tas för en söt liten flicka och Ulrik Munther beväpnat sig med världens Maud Olofsson-frisyr så kvarstår fakta. Det var väldigt klent med kvinnor i deltagarlistan. Dagen innan festivalen var det internationella kvinnodagen. Av detta märktes sannerligen ingenting på scen i lördags.

Men nu kan vi i alla fall fastställa ett faktum. När svenska folket röstar i delfinalerna blir det inget tjejkalas, det blir en korvfest istället. För inte kan det väl vara så att det finns så få begåvade kvinnliga musiker som vill vara med i Mello? Nästa år hoppas jag på lite starka tjejer som Robyn, Icona Pop och Lykke Li. Hör du det Christer? Om det blir så kommer jag sitta längst fram. I stället för att som i år känna testosteronet från scen hela vägen upp på sista raden.