death

Illvilliga Svartby

Det finns en musikstil som heter Dödsmetal. Det är en väldigt hård och otäck ordkombination. Död och metal. Utövarna är inte heller några tvålfagra sällar. Det rör sig om långhåriga män som ansiktsmålat sig med vit botten, där läppar och ögon accentueras med hjälp av den svarta färgen. Grupperna heter saker som Debauchery, Skin removal och Immortal. Läskigt. Anledningen att jag tar upp detta är att jag sprang på en sådan där dödsrockare på bussen i veckan. Han satt och såg svart och ond ut.

Eftersom jag fascineras av subkulturer så ägnade jag en stund åt att googla på temat under bussfärden. Det visar sig att det finns ett antal subkulturer. Den underligaste är svartcore som tydligen ett fenomen som är stort i Ryssland men sprunget och Sverige och Norge. Här sjunger man om orcher, troll och sagoväsen.

Det är då jag snubblar över det festligaste bandet av alla. Svartby. Ett ryskt band från St. Petersburg som sjunger om illasinnade tomtar, häxor och kokade kittlar. Och det gör det på svenska. Inte för att man hör orden eftersom det mest rör sig om gutturala avgrundsläten. Men ändå. När jag googlar fram lite sångtexter så visar det sig att de sjunger om brutala tomtenissar som misshandlar människor om de inte får gröt. Gruppens sångare kallar sig för Giftsvamp, och de andra medlemmarna heter saker som Lindwurm, Fenrir och Torhall.

Texterna är ofrivilligt komiska. På skivan ”Riv, hugg och bit” som är ett konceptalbum på temat sagodvärgar heter en låt ”Dvärgars bastu”. På förrförra skivan ”Kom i min kittel” handlar titelspåret om att man ska hälsa på en katt och klappa på frustande får. När jag läser en intervju så avslöjar sångaren att hans största dröm är att skriva en sång om Näcken.

Det är då jag kommer att tänka på hur barn försöker skrämmas. Ansiktsmålningar är ju till exempel något som ofta förekommer på barnkalas. Sättet dödsmetallarna vrålar på påminner en hel del om när min femåriga som försöker låta som ett otäckt lejon. Hårdrockarnas svarta kläder påminner en hel del om Batmandräkten som hänger här hemma.

Jag ler lite inombords när jag tänker på hur barnsligt det är egentligen, för när de försöker vara ondskefulla, brutala och bestialiska så blir det inte mer skrämmande än en Giftsvamp. Sen spelar det inte någon roll hur många kyrkor de eldar upp. Hur mycket de än anstränger sig kommer ändå aldrig bli mer skrämmande än den otäcka ålen på julbordet. Och precis som dem är den ju också svart, läderaktig och luktar lite skumt.