Mysterium schmysterium

Vi människor är besatta av olösta mysterier. Vi söker dem med samma intensiva frenesi som en knarkare söker nästa fix. För exakt en månad sen hände något riktigt spännande. Nu tänker du kanske ”Oh, han pratar om det där försvunna malaysiska passagerarplanet MH370”. Svaret är nej.

Jag tänker på den kanske enskilt största upptäckten som gjorts sen vi insåg att jorden inte är platt och att vi snurrar kring solen istället för tvärt om. För fyra veckor sen hittade man nämligen universums slut. En kant så långt borta att den inte går att uppfatta på något annat sätt än att mäta radioaktivitet och temperaturskillnader i kosmos. Detta innebär att man bevisat att teorin om Big Bang faktiskt stämmer, och att universum expanderar på samma sätt som en kolsyrebubbla expanderar i ett glas läsk.

Teorin är att det skapats ett vågmönster vid universums kant samma sekund som Big Bang inträffade. Ungefär på samma sätt som det skapas en ljudklang när man drämmer till en kyrkklocka med en slägga. Ju längre tiden går desto mer tunnas klangen ut och blir svagare tills den till slut inte hörs alls. Samma sak gäller vårt universums klang. Ju längre bort klangen färdas desto svagare blir den. Efter att ha ägnat tre år åt att titta rakt ut i universum från ett teleskop placerat på Sydpolen har man nu bevisat detta.

Den stora frågan är fortfarande vad som startade det hela, men den är rätt oviktig i förhållande till de svar upptäckten ger. För samma personer som kom på teorin om kosmisk expansion säger nämligen att vårt universum bara är ett enda av miljarder andra universum och att dessa ständigt uppstår ur tomma intet, kolliderar med  – och slukas upp av – varandra. Precis som de där kolsyrebubblorna i en läsk. De kallar det för multiversum. Samma personer menar också att det är teoretiskt möjligt att förflytta sig mellan dessa bubbliga multiversum genom vad vi i folkmun kallar för teleportation.

Faktum är att man redan teleporterat en ljuspartikel över ett avstånd på 14 mil. Enligt dem är det enda sättet för oss att någonsin kunna nå andra galaxer då universum växer snabbare än ljusets hastighet. Förutsättningen är att vi hittar klangen av just deras klockor. Frågan är kanske varför vi läst spaltmeter om ett borttappat flygplan och nästan ingenting om den enskilt största vetenskapliga upptäckten i mänsklighetens historia? Jag tror att det beror på att ovissheten är så mycket mer kittlande än att få ett svar. När flygplanet väl är hittat blir det helt ointressant.

Och jag tror faktiskt att vi helt enkelt vill låta universum vara ett mysterium bara ett litet kort tag till.

snowstorm-car

Taxi, taxi…

Taxin jag sitter i plöjer genom den snömoddiga natten som en isbrytare. Mannen som sitter i förarsätet heter Abdi.

Jag tror det var hans ögon som fick mig att börja prata med honom. Någonting med blicken. Skarp, intelligent och ganska sorgsen. Jag frågar varifrån han kommer, hur länge han bott i Sverige och hur länge han kört taxi. Han ler och svarar. Snabbt och med tydlig brytning. Västsahara. Han kom hit 1981 med sin dotter och har kört taxi i 32 år.

Mitt längsta jobb har varat i tre år. När jag berättar det skrattar han högt och dammluckorna öppnas och orden flödar fram och tillbaka mellan förar- och passagerarsätet.

Att jag druckit ett par öl fungerar som smörjmedel. Det visar sig att dottern är jämnårig med mig, född 1975. Samma år som militärkuppen inträffade. När jag frågar om mamman blir Abdi dyster och berättar att hon försvann i militärkuppen. Jag förstår att försvann underförstått betyder mördades. Han berättar stolt att hon jobbade för riksbanken.

Han säger att hon var den smarta i familjen och att dottern ärvt hennes intelligens. Han berättar att han jobbade med export av naturresurser och att hans enda kontakt med Sverige innan han flyttade hit var att en del av den fosfor som exporterades lastades på gamla Volvolastbilar. Han hade över 400 anställda. Inget skitjobb direkt. Nu kör han taxi. Han berättar att han sökt över 200 jobb men intervjuerna har lyst med sin frånvaro. Efter några år gav han upp.

När jag frågar vad dottern gör berättar han att hon pluggat till jurist på Princeton Law School och numera bor i USA. Han började spara till hennes utbildning första dagen han började jobba och det har varit hans stora drivkraft. Egentligen hade de bara råd med två av tre års skolavgifter, men hon åkte på vinst eller förlust och bodde hon en släkting som bodde mellan skolan och Philadelphia. Hennes studieresultat var så bra att hon mottog ett stipendium för sista året. Vilken tur, säger jag. Abdi ler och svarar ”Inte tur. Hårt slit”. Han säger att han saknar henne men att han hoppas att hon aldrig flyttar tillbaka. Det finns inget för henne här. Han vill att hon ska få ett bättre liv än han haft.

Jag tittar på taxametern och inser att vi har stått utanför min dörr i 30 minuter men Abdi har stängt av den utan att jag märkt det. När jag kliver ur taxin blåser en kall vind genom min rock och jag ser Abdis baklysen försvinna i snödiset och han försvinner ur mitt liv lika snabbt som han dök upp i det.

När jag vaknar morgonen efter är snötäcket borta.