Kategoriarkiv: Featured

bert2_1920

Avdelningen underliga namn

(Publicerad i SMP 2011-09-18)

Jag vet inte vad mina föräldrar hade emot mig eftersom de döpte mig efter ett dansband. För vem vid sina sunda kroppsvätskor döper sin son till Klaus-Peter? Klaus-Peterz liksom. Att dessutom heta Beiersdorf har inneburit en ständig pina vid varje skolstart och upprop. Även om Beiersdorf är ett multinationellt kosmetikaföretag – så har folk en tendens att inte kunna uttala det. Förra helgen när jag var i Tyskland skrattade ett par tyskar åt mig och kallade mig för Klaus-Peter Unilever. Mycket festligt! Men vem kan klandra dem?

Roliga namn är nästan alltid en källa till skratt. Jag har själv skrattat mig fördärvad när jag träffat på både Sten Hård (en riktig mjukis) och Inga Bud, som ironiskt nog var företagsansvarig på Posten. En gång sprang jag på en tjej som hette Polly i förnamn. Med efternamnet Griph. Då blev det muntert må ni tro.

Min kompis Jerker haft inte haft det så kul när han varit i engelskspråkiga länder. En kvinnlig bekant heter Musse i efternamn. När hon skulle gifta sig blev det till att skaffa ett taget efternamn. Hennes framtida man hade nämligen begåvats med det inte helt ovanliga svenska soldatnamnet Pigg.

En annan favorit är den japanska backhopparen Shohei. Vad jag förstått så finns det väldigt få riktiga namnregler. Därför funderar jag på om man skulle kunna döpa sitt barn till Duga. Det skulle göra presentationen oerhört rolig. Det här är ett barn som heter Duga.

Förra veckan var jag på min dotter Stellas första upprop i skolan. Eftersom min dotter med nöd och näppe kan uttala Beiersdorf så fick jag rycka in när hennes nya fröken uttalade det heltokigt. Inte ens efter mitt tredje försök (med vilt viftande armar) lyckades hon få till det rätt. Resultatet blev något som mest påminde om Stella Bajsdoft. Jag var lite orolig min dotter hade det underligaste namnet i skolan. Det var tills jag insåg att det fanns både en Svala, en Ozzy och en Håkelina.

Det andra som slog mig var hur många ålderdomliga namn som fått en renässans. Eskil, Wilma, Elsa och Ludvig är namn som får mig att associera till rullatorer snarare än rutschkanor. Hur som helst har jag hittat det perfekta namnet till mitt nästa barn. Han ska få heta Bert. Bert Beiersdorf. För visst ligger det något lite James Bondigt över det, inte sant?

GTA5

Grantorpsallén 5 – the game

Den senaste veckan har mina vardagskvällar uppfyllts av en aktivitet som jag numera nästan aldrig hinner med. Jag har spelat tv-spel. Närmare bestämt Grand Theft Auto 5. I spelet är man en mördande, yrkeskriminell sociopat. Detta har naturligtvis resulterat i en hel del kritik i media.

Den värsta komockan kastades av moralens främste fanbärare, KD- politikern och radioprogramledaren Gert Fylking. Han ondgjorde sig över förfallet i spelet i sitt radioprogram och ventilerade en åsikt om att det borde förbjudas och eldas upp. Notera att detta är ord som uttalats av den man som på 90-talet anordnade ”SM i lavemang” i TV3 där han filmade hur tre män sket på sig i direktsänd tv. Tung och välriktad kritik således.

Men det är inte bara Gert som höjt sin kritiska röst, utan det är flera – både i min bekantskapskrets, på jobbet och i media som uttalats sig om det förkastliga i att spelet nästan helt saknar kvinnliga aktörer, är på tok för realistiskt och alldeles för våldsamt. De efterfrågar ett alternativ. Detta fick mig att fundera på vilken typ av spel de vill ha. Jag tror jag kommit på det.

I spelet Grantorpsallén 5 ikläder du dig rollen av kommunalpolitikern Birger. Spelet utspelar sig i en småstad bestående av runt femtio byggnader. Du kan förflytta dig mellan närbutik, kyrka, dagis och arbetsplats istället för vapenaffär, skjutbana, stripklubb och andra fästen för moraliskt förfall. Första utmaningen i spelet är att hålla sig vaken i ett tre timmar långt möte med en skinntorr ombudsman från Skolverket. Allt går i realtid. Spelmomentet går ut på att trycka på spelkontrollen för att undvika att slumra till samt att avvika i pauserna för att fylla på p-automaten.

Klarar du detta så kommer spelets höjdpunkt.Att veckohandla. Detta spelmoment är både strategiskt och fartfyllt.  Det går ut på att hitta snabbaste vägen ut ur matvarubutiken samtidigt som man ska hålla
ordning på barnen.Väl i kassan får man beskedet om att kontot är tomt då man inte fått sin föräldrapenning från försäkringskassan. Det är i då man önskar att livet vore lite mer som i Grand Theft Auto. Och man kunde hala upp en pistol, roffa åt sig sina varor utan att betala,och lämna brottsplatsen vilt skjutande.

Men det går ju så klart inte.

För det vore ju ALLDELES för  realistiskt.

 

 

mill

Det är inte du. Det är feminismen.

I veckan blev jag utslängd med huvudet före från en stängd feministiskt facebookgrupp jag tidigare varit passivt lyssnande medlem i. Feminism, men framförallt jämställdhet, intresserar mig och därför försöker jag lära mig mer.  Varför jag blev fockad är fortfarande oklart, men förmodligen berodde det på att jag gjorde mig obekväm då jag ifrågasatte de normer och metoder som vissa personer använder sig av i kampen mot det som de formulerat som ”patriarkatet”.

Min argumentation var att jag, i en diskussion om en mycket provokativ debattör som företräder en militant och extremfemimarxisk doktrin, framförde att jag inte tycker att det är OK att bete sig som ett svin genom att förminska, hota och hata folk kors och tvärs i den ”goda sakens” namn.

Jack Werner klädde mina tankar väldigt bra i ord i veckan då han på twittrade: ”hur provocerande och obekväm en person anser sig själv vara står ofta i direkt relation till hur dum i huvudet hen är”.

Under diskussionen dök ett antal rätt sinnesförvirrade exklamationer upp, och vissa återkom oftare än andra. En del av dem var direkt riktade mot mig som person men även mot mig i egenskap av ”man och därmed företrädare för patriarkaliska förtryckarstrukturer”. Jag har funderat mycket på dessa argument i veckan och har även formulerat mina tankar kring dem.

Argument 1. Du kan inte se din egen priviligierade roll som vit medelålders man och därför har du ingen rätt att uttala dig i kvinnofrågan.
Jag är priviligierad. Absolut.  Vit man och medelålder? Japp, svårt att förneka. Pappa till en dotter och en son. Jajamensan. Jag tillhör den relativt välbetalda medelklassen och jag är varken sjuk, handikappad eller har några andra större svårigheter som adderar onödig friktion i mitt liv. Den enda utmaningen jag har numera är möjligen min ADHD-diagnos. Men det har inte alltid varit så. Jag har inte alltid varit vit och medelålders. Och jag har inte alltid varit priviligierad. Tvärtom. Om jag jämför mina och alla mina vänner och bekantas förutsättningar – oavsett kön – så är jag kanske den som haft det allra sämst förspänt såväl ekonomiskt som socialt. Jag blev tidigt föräldralös, jag är uppvuxen med en person med ett gravt handikapp (Downs syndrom) och jag har levt på existensminimum stora delar av min uppväxt. Jag har varit omringad av svår sjukdom, där två av mina familjemedlemmar dött, och jag har vid ett tillfälle förlorat allt jag ägde i samband med en konkurs. Mer än så tänker jag inte säga om detta, men med KAN ju vara att det gett mig viss förståelse för mindre bemedlade, och möjligen har det fyllt på mitt empatikonto en liten smula. För sånt påverkar en.

Detta är egenskaper som jag dessvärre inte något jag har gemensamt med stora delar av den femimarxistiska vänster som automatiskt reducerar mig , mina åsikter och erfarenheter enbart baserat på att jag är man. Hatet är där så starkt att det konsumerar hela diskussioner och till slut är det enda som finns kvar. ”Jag skiter väl i dig din jävla idiot för jag har också haft det sjukt jobbigt”-kortet funkar inte när de drar fram det  då det till stora delar bygger på en offermentalitet och inte är framåtskridande överhuvudtaget. Det är synd om mig för att jag är kvinna och du kan omöjligt förstå mig, är bara urbota dumt och ett inskränkt sätt att tänka på.

Jag har haft det rätt snärjigt, och har därför erfarenheter hur man tar sig ur problem. Så vad jag försöker fokusera på är att prata om hur man kan hitta vägar framåt. Skapa lösningar och testa nya kreativa metoder som aldrig prövats förut. Jag har bland annat en mycket proaktiv idé på hur man skulle kunna överbrygga löneskillnader på mindre än två mandatperioder. Meningsmotståndarna har helt andra idéer. Faktiskt samma idéer som de haft sen 60- och 70-talet, och de vill snabbspola sig rakt in i framtiden genom att återanvända dåtidens metoder som dessutom visat sig vara helt ogenomförbara. En del av tankarna är faktiskt direkt farliga och inskränker enormt mycket på individens egna val och har när man försökt genomföra dem resulterat i kaos och allmän oreda.

Argument 2. Backa, du tar alldeles för mycket plats i diskussionen för att du är man. Dessutom har du fel.
Ja. Jag tar plats. Det beror på att jag istället för att generalisera och förenkla saker vill argumentera på ett vis där budskapet inte får plats på ett plakat. Det rör sig inte om ”mansplaining” (gud vad jag hatar det uttrycket) bara för att en försöker vara resonerande och instinktivt har som grundinställning att INTE inta en skyttegravsliknande position i alla lägen. Att blint bestämma sig för något, för att sedan därefter inta en ”skjut först och fråga sen”- och ”ta inga-fångar”-attityd, sprungen ur ett högoktanigt hat kommer aldrig leda någonvart. Kompromisslöshet i all ära,  i vissa lägen är den nödvändig, som när man reagerar på krafter som fängslar och avrättar personer i koncentrationsläger, eller inte tillåter människor att färdas på samma buss eller använda samma toalett på grund av hudfärg. Hårt mot hårt när det krävs, men inte i alla lägen.

Förtryck är förtryck, men det finns ibland anledning att faktiskt reflektera över magnituden av förtrycket och sätta det i ett historiskt sammanhang innan man börjar göra ogrundade jämförelser. 16% löneskillnad (om den ens finns JämO har nämligen fastställt att den inte rikigt gör det i denna rapport) är INTE samma sak som systematisk förintelse av judar. Att påstå något sådant, vilket dessvärre inte är helt ovanligt, är bara historielöst och rätt smaklöst. Fråga en överlevare från Auschwitz vad de tycker så är jag rätt säker på svaret. Ibland krävs en murbräcka, vilket jag tycker vore på sin plats i till exempel vissa diktatoriska skurkstater även idag, men ibland krävs diplomati och kompromiss. Jag tror att vi tagit oss så långt i norden och skandinavien att det sistnämnda är att föredra.

Argument 3. Kom inte dragande med ”min mamma”-argumentet och har du blivit feminist nu när du blivit pappa och fått en dotter? Du är bara nyvaken.
Varför inte då? Och varför är jag nyvaken? Som företrädare för en av de första generationerna där jämställdhet följt med genom hela min uppväxt så tycker jag att referensen till mödrar är helt självklar, för att inte säga nödvändig. Jag tror att jag, och många med mig, är utmärkta exempel på hur kvinnokampen fostrat fram en generation män som ofta tar ett steg bak och ifrågasätter normer och korkade traditioner. Det är precis just det som lett fram till att Sverige idag är världens mest jämställda samhälle.

Att förringa detta och peka finger åt de som faktiskt aktivt gör livsval baserat på detta med argumentationen ”du gör inte tillräckligt” kommer aldrig någonsin att föra positionerna framåt. Istället skingrar, splittrar och exkluderar en sådan inställning. Resultatet är att samma (tänkande) män istället kommer börja ifrågasätta feminismen och i allra värsta fall hela jämställdhetstanken.

Nu är dessvärre inte min mamma i livet, men den närmaste jag kan komma en mor är min moster som hjälpt mig genom både tunga perioder såväl ekonomiskt som när det varit motigt av andra skäl. En mycket stark kvinna som varit ensamstående mamma till ett handikappat barn och hela tiden varit yrkesarbetande i en mansdominerad värld och som fått karriärschanser som hon avstått från att ta. Hon är, och kommer nog för alltid vara, en av de största förebilderna i mitt liv i paritet med Nelson Mandela, Malcolm X och John Stuart Mill. Alla män. Och alla personer som gjort stor skillnad för respektive utsatt grupp de företrätt genom att själva vara en del av den (undantaget John som företrädde kvinnogruppen).

För ärligt talat, jag är hellre nyvaken än att vara fast i den kommunistiska mardröm som de militanta feministerna förespråkar. Det är klart att jag tänker mycket på hur min dotter behandlas i diverse situationer, men det är ju en bra sak. Jag tar aktiva beslut i det lilla som att köpa fotbollskort till sonens klasskompisar som är tjejer, istället för något typiskt ”tjejigt”. Och jag tar lite större beslut som att skriva krönikor ibland annat Smålandsposten om rasism och könsstereotyper. Jag gräver där jag står, och jag tycker att det borde uppmuntras istället för att ifrågasättas. Jag tycker inte att ”varför ska jag börja med mig själv när jag kan förändra världen”-attityden som så ofta verkar vara allenarådande från vänsterhåll är speciellt konstruktiv alls.

Två andra personer som jag respekterar högt och som råkat ut för att bli kallade ”nyvakna” efter han skrivit om varför dom gillar jämställdhet är Joakim Lamotte och Navid Modiri. Läs Joakims debattartikel/inlägg här och Navids brev till sin dotter här.

Jag kan också tycka att man som man inte ska förvänta sig högljudda applåder bara för att man säger det självklara. Men de som gör det (och vi börjar bli fler och fler) ska inte heller behöva ta emot hugg och bett. För det  är väl bra att fler pratar om jämställdhet. Eller?

Argument 4. Du ska bara hålla käften och lyssna. När kvinnor talar kvinnofrågor så är mäns åsikter irrelevanta.
Varför ska man exkludera en hel grupp på grund av att man råkar ha en pille mellan benen? Vore det inte för män som John Stuart Mill (ja, han var en av dem som drev genom kvinnlig rösträtt under upplysningstiden i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet) så hade vi kanske inte kommit så långt som vi gjort idag. Framstegen man gjorde då är milsvida i förhållande till de vi sett de senaste tio-tjugo åren som mest gått ut på genusexperimenterande där man försökt byta kön på bestick och ägnat sig åt att genuskoda leksaker på skolgårdar. Den typen meningslös forskning resulterar i små, och nästan helt meningslösa myrsteg och är faktiskt rent jävla trams. Detta provocerar mig till vansinne.

Argument 5. Riktad till andra kvinnor som inte förespråkar samma metoder som den feministiska vänstern: Du tycker inte att du är förtryckt, men det är du visst lilla gumman. Du ser det bara inte.
Jag ser ett par rätt uppenbara problem i detta sätt att mästra. Det första är det nedlåtande och respektlöst. Och nästa tanke som slår mig är att det är djupt exkluderande och retoriken är precis den som man själv ställer sig så hårdnackat emot. Och ibland kan det kanske, och då spekulerar jag bara, vara så att de kvinnorna inte ser det för att det inte är så i deras liv.

Argument 6. Du är lika mycket förtryckare som slavägaren var mot slavarna. Du begriper bara inte det för att du är dum i huvudet. Du behöver utbildas.
För det första är det rätt historielöst och respektlöst att jämföra slavars situation med svenska kvinnor. Det är nedsättande mot slavarna och den kamp som drivits av – och för – dem. Att använda denna typ av retorik är precis den form av debattklimat som jag aldrig vill vara en del av och därför kommer fälla upp mitt långfinger mot varenda gång jag träffar på den. Vägen från bomullsfältens Söder till att USA nu har en svart president är lång och kantad av offer och riktigt stora uppoffringar. Att jämföra den med den kamp som vi ser just nu är, tja, faktiskt rätt fördummande och historielöst. Jag vill hävda att det är den som resonerar på det viset som i själva verket behöver lite mer utbildning.

Argument 7. Jag hatar män, alt. jag hatar det som manlighet står för.
Hata på bara, men var beredd på att ta konsekvenserna av hatet. När det blir stökigt så gömmer sig ofta den feministiska vänstern bakom polis och rättsväsendet för att få framföra sina – ofta antidemokratiska idéer. Det finns stora grupper i samhället som är betydligt mer utsatta och förtyckta än kvinnor. Bland annat unga män som har väldigt svårt att få sitt första eller andra jobb (faktiskt mycket svårare än tjejer i samma ålder). Dom kanske inte fått den hjälp de borde ha rätt till i skolan och därmed har ofullständiga betyg.

Läser man statistik och rapporter från till exempel SACO så pekar de ut denna grupp som den allra mest problematiska för närvarande. Detta är ett strukturellt problem, men så länge det inte handlar om kvinnofrågan så skiter man fullkomligt i detta. Enögt minst sagt. Likaså finns det en grupp äldre män som blivit utkastade med huvudet före från en krympande industrisektor. De två är i mina ögon den största konflikthärden. Det är där SD rekryterar sina röster och om en inte är försiktig kan en sån konflikt innebära att vi snabbt raserar alla de framsteg vi rönt de senaste hundra åren i en våldsam motreaktion. För här rör det sig inte om en löneskillnad på 16% utan på 100%.

Argument 8. Du är en jävla idiot och du är sinnessjuk.
Detta argument har dykt upp några gånger, och vid lite efterforskning visar det sig att de som framfört argumentet ofta är personer som tråkigt nog faktiskt själva varit i närkontakt med psyket (bland annat på SSS i Växjö och PIVA i Lund). Anledningen? De har utgjort en fara både för sig själva och andra. Dessa personer har inte helt sällan en våldskantad bakgrund. Bedömningen vem som är sjuk i huvudet överlåter jag därmed till andra.

Jag gör slut

Efter att ha träffat ett antal ”feminister” som egentligen bara är kommunister i ny smak och förpackning, har jag insett att jag aldrig någonsin kommer kalla mig feminist. Det ordet är numera så fyllt av allt jag föraktar att jag aldrig någonsin kommer iklä mig det.

Speciellt när de som säger sig vara feminsister totalt klätt av sig all sin medmänsklighet och bara är uppfyllda av högoktanigt hat. Jag kan inte stå bakom en rörelse som förför (framförallt) unga tjejer med en jämställdhetsargumentation som egentligen bara syftar till att bringa makt till en själv. Att det dessutom sker via lika delar personkult och nästintill väckelsemötesliknande former är djupt besvärande. Tankarna går osökt till talesättet; ”den som vill rädda världen är den som egentligen vill styra den”!

Så, hey feminismen, jag kommer aldrig bli en del av din kamp för du vill inte ha mig där. Du är djupt osympatisk, uppmärksamhetstörstande och faktiskt rätt jävla tröttsam. Så jag gör slut här och nu. Gör vad du vill med din framtid men det är inte vår framtid. Jag har träffat en ny. Hen kallar sig ”liberal ekvilism”, dvs. jämlikhet och jämställdhet för alla – oavsett kön, sexuell läggning eller kulturell eller nationell bakgrund.

Hos oss ska alla ska med. Inte bara du, du och du. Jag känner på mig att vi kommer ha en fin framtid ihop, ekvilismen och jag. Tillsammans med mina barn och alla andra som vill vara en del av den.

Jag vill gärna att du ockå blir en del av den. Och kommentera gärna vad du tycker i kommentarsfältet.

PS. Här finns för övrigt den helt urspårade diskussionen att läsa i sin helhet (men håll i hatten för den är full av rätt sjuka åsikter):
Del 1
Del 2 (med delar efter jag blev utslängd från gruppen)
DS.

Döda allt

Ut med…

Jag är inte politiskt aktiv. Trots det är jag långt ifrån ointresserad och till skillnad från lite mer än hälften av svenskarna så gick jag naturligtvis och röstade i EU-valet. Den största anledningen är så klart för att mota Olle i grind. Min oro riktas framförallt mot ett parti som bygger stora delar av sin argumentation på fördomsfull, utestängande och förbudsivrande politik. De har ibland setts störa den demokratiska ordningen, inte sällan tillsammans med ännu extremare grupper. Ett parti som dessutom har ett mörkt och riktigt otäckt förflutet i bagaget då framstående företrädare helt oblygt pekat ut en viss grupp i samhället som ”djur” och gärna beskrivit de som är för mångfald som ”förrädare” och ”biologiska olyckor”. I ett försök att likrikta befolkningen vill man även skicka utvalda i en avskild grupp på ”omskolningsläger”.

Detta parti har nu tagit plats i EU-parlamentet.

Ja fy fan för SD, är det säkert många som tänker just nu. Absolut säger jag. Men nu är det inte dem jag talar om, utan Feministiskt initiativ. Det är bekymrande att man från media stirrat sig så blind på vad man gemensamt identifierat som fienden att man helt glömt bort att rapportera om den motpol som vuxit sig så stark att de nu fått ett mandat i EU-parlamentet. Och då med valparoller som är skrämmande snarlika nazistiska grupper. Byt ut ”rasisterna” i Fi:s valparoll ”Ut med rasisterna” mot ”invandrarna”, eller varför inte byta ut ”porren” i ”Förbjud porren” mot ”det organiserade tiggeriet”? Jag tycker att båda två bygger på samma högoktaniga naivitet och militanta retorik och den fyller mig med obehag.

Jag har inget emot feminism. Tvärt om, jag är för allt som gör samhället mer jämställt. Det ligger i min liberala grundåskådning. Som far till både en tjej och en grabb så vill jag självklart ge båda samma goda förutsättningar. Det är metoderna jag ställer mig emot. Att störa ett annat partis valmöten genom att blåsa i vuvuzelor spelar så klart SD rakt i händerna. De svarar med att ta med sig lite för små högtalare för att sen klä på sig offerkoftan vilket är ett av deras allra största skäl till alla framgångar.

I en debatt jag såg nyligen där SD:s Kristina Winberg och Fi:s Soraya Post ägnade sig åt lika delar känsloargumentation. Det hela slutade med att sistnämnda hävdade att ”SD inte är något riktigt parti”. En märklig argumentation med tanke på att SD sitter i riksdagen och beklagligt nog förmodligen kommer ha ungefär 10 procent av rösterna i september om prognoserna slår in. Fi i sin tur har i dagsläget ingen representation i riksdagen. Det är denna typ av förringande och härskartekniker som gör både SD och Fi till demokratins allra största fiender. För båda drivs av exakt samma krafter, nämligen lika delar otyglat raseri – då man inte upplever sig bli lyssnad på – och elitistiska grundvärderingar.

Det hela påminner en hel del om det vi såg under 30-talet då hela Europa kom i obalans. Jag behöver kanske inte påminna någon om vad det resulterade i?

I en värld som blir alltmer komplex väljer dårarna de simpla budskapen – i form av plakatpolitik och extrema förenklingar. Detta skrämmer mig något alldeles vansinnigt mycket. Kan vi inte bara gemensamt besluta oss för att inte låta det hända genom att inte rösta fram extremismen i september? Alldeles oavsett vilken skepnad den visar sig i.

PS. Jag bjuder avslutningsvis på en bild och en länk till ett videoklipp från kravallerna i Jönköping. Det enda jag har att säga  är att när folk beger sig maskerade ut på stan så kan inte mycket bra hända.

Skärmavbild 2014-06-02 kl. 11.00.05 Uttalade fascister och maskerade antifascister i luven på varandra

stella

Släpp inte taget

Jag ligger blickstilla i min dubbelsäng. Varannan vecka är ena halvan tom, men idag ligger det ett barn på varje sida om mig. Ett av dem är en ynklig spegelbild av sig själv, med magknip och ont i halsen. Den andra lilla parveln är bara liten och kramig. Dottern snarkar lite lätt och sonen imiterar en elvisp med sina små fågelben, med ena handen i min. Opraktiskt när man ska skriva krönika. Men jag vill aldrig att han ska släppa taget.

Detta är den bästa stunden på hela veckan. Samtidigt är det lite sorgligt alltihop, för som förälder vet man att känslan är lika flyktig som en soluppgång i morgondimman. Det lustiga med barn är att varje kväll de somnar lämnar de kvar en yngre version av sig själva i det förgångna, för att morgonen därpå vakna till en ny uppgraderad version. Det är lite som att det under natten adderats ett nytt lager människa ovanpå den gamla och som förälder möts man av en lite komplexare individ, en person som det är lite svårare att nå in till kärnan på. Min son är sex år gammal, och han är som en lök. Ju mer man skalar desto mer tåras det i ögonen. Dottern, som går i tvåan, har blivit en än mer komplex liten tjej som funderar på kärlek och plugget och grabbar och sånt. Som pappa är det en befrielse när hon blir sjuk, ynklig och i behov av vård och en trygg hand på pannan. Kanske är det samma sak som att ömsa skinn och i processen växer de sig större och starkare som individer. Och även om man aldrig önskar sina barn sjukdom så känns det rätt bra att vara behövd och värdefull.

”Pappa kan jag få sova hos dig? När jag ligger ensam i min egen säng känns det som jag är en zombie” var sonens viskning i mitt öra för att få krypa ner hos mig. Vem kan säga nej till en sådan begäran? Tre timmar tidigare så spelade vi bandy mot varandra och jag lät honom tackla omkull mig för vinna med uddamålet. Hans största dröm är att bli hockeyproffs. Helst i HV71, men Lakers ”kan också duga”. Då var han störst i världen. Nu är han liten och ömtålig. För honom är ingenting omöjligt. Att vara en bra förälder är att göra så mycket som möjligt för att skada sina barn så lite som möjligt var det någon som sa en gång. Jag tror att det är precis tvärtom. Att vara barn är att skada och tillintetgöra sin förälder bortom all reparation. För att sen långsamt bygga upp dem igen.

Så släpp in ditt barn, för om du inte gör det så kommer du stå ensam kvar med ett trasigt hjärta och ett vuxet barn som för alltid kommer vara en främling för dig.

Mysterium schmysterium

Vi människor är besatta av olösta mysterier. Vi söker dem med samma intensiva frenesi som en knarkare söker nästa fix. För exakt en månad sen hände något riktigt spännande. Nu tänker du kanske ”Oh, han pratar om det där försvunna malaysiska passagerarplanet MH370”. Svaret är nej.

Jag tänker på den kanske enskilt största upptäckten som gjorts sen vi insåg att jorden inte är platt och att vi snurrar kring solen istället för tvärt om. För fyra veckor sen hittade man nämligen universums slut. En kant så långt borta att den inte går att uppfatta på något annat sätt än att mäta radioaktivitet och temperaturskillnader i kosmos. Detta innebär att man bevisat att teorin om Big Bang faktiskt stämmer, och att universum expanderar på samma sätt som en kolsyrebubbla expanderar i ett glas läsk.

Teorin är att det skapats ett vågmönster vid universums kant samma sekund som Big Bang inträffade. Ungefär på samma sätt som det skapas en ljudklang när man drämmer till en kyrkklocka med en slägga. Ju längre tiden går desto mer tunnas klangen ut och blir svagare tills den till slut inte hörs alls. Samma sak gäller vårt universums klang. Ju längre bort klangen färdas desto svagare blir den. Efter att ha ägnat tre år åt att titta rakt ut i universum från ett teleskop placerat på Sydpolen har man nu bevisat detta.

Den stora frågan är fortfarande vad som startade det hela, men den är rätt oviktig i förhållande till de svar upptäckten ger. För samma personer som kom på teorin om kosmisk expansion säger nämligen att vårt universum bara är ett enda av miljarder andra universum och att dessa ständigt uppstår ur tomma intet, kolliderar med  – och slukas upp av – varandra. Precis som de där kolsyrebubblorna i en läsk. De kallar det för multiversum. Samma personer menar också att det är teoretiskt möjligt att förflytta sig mellan dessa bubbliga multiversum genom vad vi i folkmun kallar för teleportation.

Faktum är att man redan teleporterat en ljuspartikel över ett avstånd på 14 mil. Enligt dem är det enda sättet för oss att någonsin kunna nå andra galaxer då universum växer snabbare än ljusets hastighet. Förutsättningen är att vi hittar klangen av just deras klockor. Frågan är kanske varför vi läst spaltmeter om ett borttappat flygplan och nästan ingenting om den enskilt största vetenskapliga upptäckten i mänsklighetens historia? Jag tror att det beror på att ovissheten är så mycket mer kittlande än att få ett svar. När flygplanet väl är hittat blir det helt ointressant.

Och jag tror faktiskt att vi helt enkelt vill låta universum vara ett mysterium bara ett litet kort tag till.

snowstorm-car

Taxi, taxi…

Taxin jag sitter i plöjer genom den snömoddiga natten som en isbrytare. Mannen som sitter i förarsätet heter Abdi.

Jag tror det var hans ögon som fick mig att börja prata med honom. Någonting med blicken. Skarp, intelligent och ganska sorgsen. Jag frågar varifrån han kommer, hur länge han bott i Sverige och hur länge han kört taxi. Han ler och svarar. Snabbt och med tydlig brytning. Västsahara. Han kom hit 1981 med sin dotter och har kört taxi i 32 år.

Mitt längsta jobb har varat i tre år. När jag berättar det skrattar han högt och dammluckorna öppnas och orden flödar fram och tillbaka mellan förar- och passagerarsätet.

Att jag druckit ett par öl fungerar som smörjmedel. Det visar sig att dottern är jämnårig med mig, född 1975. Samma år som militärkuppen inträffade. När jag frågar om mamman blir Abdi dyster och berättar att hon försvann i militärkuppen. Jag förstår att försvann underförstått betyder mördades. Han berättar stolt att hon jobbade för riksbanken.

Han säger att hon var den smarta i familjen och att dottern ärvt hennes intelligens. Han berättar att han jobbade med export av naturresurser och att hans enda kontakt med Sverige innan han flyttade hit var att en del av den fosfor som exporterades lastades på gamla Volvolastbilar. Han hade över 400 anställda. Inget skitjobb direkt. Nu kör han taxi. Han berättar att han sökt över 200 jobb men intervjuerna har lyst med sin frånvaro. Efter några år gav han upp.

När jag frågar vad dottern gör berättar han att hon pluggat till jurist på Princeton Law School och numera bor i USA. Han började spara till hennes utbildning första dagen han började jobba och det har varit hans stora drivkraft. Egentligen hade de bara råd med två av tre års skolavgifter, men hon åkte på vinst eller förlust och bodde hon en släkting som bodde mellan skolan och Philadelphia. Hennes studieresultat var så bra att hon mottog ett stipendium för sista året. Vilken tur, säger jag. Abdi ler och svarar ”Inte tur. Hårt slit”. Han säger att han saknar henne men att han hoppas att hon aldrig flyttar tillbaka. Det finns inget för henne här. Han vill att hon ska få ett bättre liv än han haft.

Jag tittar på taxametern och inser att vi har stått utanför min dörr i 30 minuter men Abdi har stängt av den utan att jag märkt det. När jag kliver ur taxin blåser en kall vind genom min rock och jag ser Abdis baklysen försvinna i snödiset och han försvinner ur mitt liv lika snabbt som han dök upp i det.

När jag vaknar morgonen efter är snötäcket borta.

 

death

Illvilliga Svartby

Det finns en musikstil som heter Dödsmetal. Det är en väldigt hård och otäck ordkombination. Död och metal. Utövarna är inte heller några tvålfagra sällar. Det rör sig om långhåriga män som ansiktsmålat sig med vit botten, där läppar och ögon accentueras med hjälp av den svarta färgen. Grupperna heter saker som Debauchery, Skin removal och Immortal. Läskigt. Anledningen att jag tar upp detta är att jag sprang på en sådan där dödsrockare på bussen i veckan. Han satt och såg svart och ond ut.

Eftersom jag fascineras av subkulturer så ägnade jag en stund åt att googla på temat under bussfärden. Det visar sig att det finns ett antal subkulturer. Den underligaste är svartcore som tydligen ett fenomen som är stort i Ryssland men sprunget och Sverige och Norge. Här sjunger man om orcher, troll och sagoväsen.

Det är då jag snubblar över det festligaste bandet av alla. Svartby. Ett ryskt band från St. Petersburg som sjunger om illasinnade tomtar, häxor och kokade kittlar. Och det gör det på svenska. Inte för att man hör orden eftersom det mest rör sig om gutturala avgrundsläten. Men ändå. När jag googlar fram lite sångtexter så visar det sig att de sjunger om brutala tomtenissar som misshandlar människor om de inte får gröt. Gruppens sångare kallar sig för Giftsvamp, och de andra medlemmarna heter saker som Lindwurm, Fenrir och Torhall.

Texterna är ofrivilligt komiska. På skivan ”Riv, hugg och bit” som är ett konceptalbum på temat sagodvärgar heter en låt ”Dvärgars bastu”. På förrförra skivan ”Kom i min kittel” handlar titelspåret om att man ska hälsa på en katt och klappa på frustande får. När jag läser en intervju så avslöjar sångaren att hans största dröm är att skriva en sång om Näcken.

Det är då jag kommer att tänka på hur barn försöker skrämmas. Ansiktsmålningar är ju till exempel något som ofta förekommer på barnkalas. Sättet dödsmetallarna vrålar på påminner en hel del om när min femåriga som försöker låta som ett otäckt lejon. Hårdrockarnas svarta kläder påminner en hel del om Batmandräkten som hänger här hemma.

Jag ler lite inombords när jag tänker på hur barnsligt det är egentligen, för när de försöker vara ondskefulla, brutala och bestialiska så blir det inte mer skrämmande än en Giftsvamp. Sen spelar det inte någon roll hur många kyrkor de eldar upp. Hur mycket de än anstränger sig kommer ändå aldrig bli mer skrämmande än den otäcka ålen på julbordet. Och precis som dem är den ju också svart, läderaktig och luktar lite skumt.

hobo-with-a-shotgun

Hemlös eller hipster?

Jag har bott i Stockholm i nästan 15 år och har upplevt det mesta i form av trender och subkulturer. De senaste åren har en ny subkultur etablerats nämligen hipsterkulturen. När jag googlade ”Hipster i Växjö” blev förstaträffen en länk till Urban Dictionary. Hipsterkulturens bibel. Enligt UD är Växjö världens hipstertätaste plats och befolkas till 45 % av hipsters.

Vad är då en hipster? I korthet är det ett annat ord för att vita ungdomar slutar tvätta sig, blir bleka och smala (de väger bara ett instagram) och låter armhåls- och ansiktshåret gro fritt i form av en ironisk mustasch eller ett jätteskägg. Bland intressena finner vi jakten på hur den perfekta pulled pork-hamburgaren ska tillagas samtidigt som hen lyssnar på helt okända band på vinyl. Yttre attribut är glasögonen som ska ha tjocka bågar och gärna vara i någon form av neonfärg samt täcka minst 25 % av ansikte. Nästa kännetecken är jeansen. De ska vara ”skinny”. I stort sett innebär det att killar klär sig i tjejmodeller och tjejer i flickmodeller. De sista klädesplaggen som avslöjar en hipster är truckerkepsen och skorna vilka ska antingen vara storrutiga eller i en färgglad kulör. Övriga utmärkande kännetecken är cyklarna de äger. Så kallade fixies . Trots att de är nollväxlade kostar de mer än en tävlingscykel.
Hipsters älskar Brooklyn, även om de inte kan peka ut statsdelen på en karta. Allt som heter Brooklyn-beer, Brooklyn-burger eller Brooklyn-bread (surdegsbröd) är en hipsters våtaste dröm. I veckan pratade jag med en god vän som jobbar på en av Sveriges hetaste reklambyråer. Han är arketypen för en hipster. Burrigt skägg, svart-grå-bruna kläder som är moderiktigt slitna och ett par väldigt slitna Converse som är någon slags vintage-flirt med 80-talet. Han har stora svarta plastbågade glasögon. Man skulle kunna kalla honom för en hipsterikon. När hans företag bytte kontor för för ett tag sen visade det sig att det ligger bredvid ett härbärge för hemlösa.

När han skulle bära in sin låda till kontoret kom en volontär från härbärget utspringande och kommenderade honom myndigt att ställa tillbaks lådan som han stulit. Han blev tillsagd att istället följa med in där han hörde hemma, dvs. med de andra hemlösa. Förvirringen var total. Men den var ändå inte lika stor som när jag själv stod i kö till Café Deluxe för ett tag sen och jag frågade om jag stod i kö till ett hipsterhak. Två personer svarade nej i munnen på varandra. Så jag antar att jag stod i kö till ett soppkök. Svaret lär jag aldrig få. Jag kom nämligen inte in.

Jag ville bli skalman

När jag var liten ville jag bli uppfinnare. Oppfinnare-Jocke i Kalle Anka och Bamses narkoleptiska och svårt tvångsstyrda kompis Skalman var inspirationskällor för mig redan i unga år. När jag blev ledigare i min läsning läste jag om innovatörer som Edison, Nobel och Tesla. Jag hade långtgående planer på att jobba som innovatör, men mina planer grusades någon gång runt tioårsåldern. En av anledningarna var tveklöst att mina ideér inte direkt höll Edison-klass, och att min omgivning gjorde mig smärtsamt medveten om detta.

En person som hade behövt få samma reality check var den amerikanska uppfinnaren Thomas Midgley Jr. I lördags skulle han fyllt 124 år. Han var en av de allra största innovatörerna i början av 1900-talet. De mest intressanta är dock två av hans patent som visat sig påverka vår miljö mera än någon annan enskild sak i mänsklighetens historia.

Det första var Midgleys kanske mest kända snilleblixt. Nämligen blyad bensin. Midgley, som då inte var utbildad kemiskt, försökte lösa problemet att dåtidens bensin var lite för effektiv och därmed ganska nyckfull. Resultatet var att motorerna knackade och gick sönder. Han tillsatte finmalt bly som smörjde och gjorde motorerna tystare. Att Midgley själv drabbades av blyförgiftning strax efter han fått sitt patent stoppade honom inte. Istället rullade man ut den nya mirkelbensinen på bred front. Efter att ha tillbringat ett år på sjukhus då han nästan ha dött av sviterna påbörjade han sitt nästa projekt. Nämligen att hitta ett effektivt kylmedium till kylskåp, resultatet blev att han uppfann freonet. Samma ämne som sprängt stora hål i ozonlagret och ensamt varit ett av det största hotet mot mänskligheten. Eftersom Midgley inte var så nogräknad tyckte han att freon var en fiffig lösning trots att den var giftig, explosiv och rent av dödlig om den läckte ut.

Även under denna innovationsprocess höll han på att stryka med, men klarade sig mirakulöst. Därför är det mest ironiska sättet som Midgley till slut avled på. Efter att ha ådragit sig polio, och blivit sängbunden, beslutade han sig för att konstruera en snillrik apparat bestående av rep och trissor för att enklare kunna ta sig ur sängen. En morgon trasslade han in sig i ett av dessa rep och det föll sig inte bättre än att han ströp sig själv till döds. På något sätt känns det som alla hans innovationer ständigt varit ute efter att döda honom och att den som faktiskt hade kunnat hjälpa mänskligheten var den som till slut tog hans liv.