Kategoriarkiv: Krönikor

Samlade krönikor

Dagen jag snodde ett MEME

I fredags passerade jag förbi en kollega som satt i jobbköket och tryckte i sig en grå sörja bestående av tomater, keso och tonfisk från en stor skål. När jag frågade om det var gott så fick jag en lång utläggning om hur man lägger upp ett kostschema för att gå ner i vikt. En näve protein mixat med en näve kolhydrater per måltid och ett glas vatten var tydligen modellen. Och ägg. Och gröt. En halvtimme senare satt jag och mumsade i mig en stor portion isterband med gräddstuvad potatis.  Det hela sköljdes ner med en kall mellanöl, och till kaffet (med BÅDE socker och grädde) unnade jag mig en liten chokladbit som efterrätt.

Jag älskar mina afrodisiaka. Skulle inte kunna leva utan dem. Vi talar om choklad, kaffe, ostron, gräddiga och rinniga ostar, gott vin och en cigarr eller cigarett när det är riktigt festligt. Jag avböjer aldrig ett erbjudande om en bit tårta eller en chokladboll.

Jag läste i en undersökning att choklad och socker i kombination med fett är mer beroendeframkallande än kokain. Och heroin. Och nikotin. Tillsammans. När man gjort studier på möss visar det sig att de är beredda att gå över ett golv med elektrisk spänning för att komma åt en sockerbit eller en kaksmula. Detta pågick ända tills spänningen var så hög att den nästintill var dödlig.

Men en och annan mus gjorde faktiskt det ödesdigra misstaget att kliva ut på ett alltför starkt strömsatt golv. De flesta av dem backade då och avstod, men några var dumdristiga, och ett par av dem avled faktiskt av elchocken. Bara för lite sockerstinn njutning.

Jag är den där musen som kan få mig en ordentlig kyss och kanske till och med skulle tänka mig att kompromissa min egen hälsa om njutningen är tillräckligt belönande. För något år sedan trodde jag faktiskt att jag råkat ut för en sådan kyss. Jag fick åka ambulans till sjukhuset då jag fått akut ont i bröstet. Det var ingen hjärtattack, utan det visade sig vara en muskelinflammation. Men det var sjukt obehagligt och fick mig att haja till. Jag började jogga några dagar i veckan.

Jag har till och med skaffat mig ett träningskort på gym. Jag går dit några gånger i månaden. I veckan noterade jag att de skaffat en ny maskin. Riktigt najs. Som jag jobbade på med den. Var nära att spy efter en timme. Den har allt. Bounty, Snickers, Mars och Coca Cola. Jag borde verkligen gå på gymmet oftare.

gandalf2

Allt är Gandalfs fel

Året var 1989 och i min julklappshög låg en Commodore 64. För mig öppnades en helt ny värld. Jag lärde mig programmera. Jag skapade bilder och musik. Fast mest spelade jag datorspel. Idag är jag 36 år gammal och jag spelar fortfarande.

I veckan läste jag ytterligare en larmrapport om att datorspel gör oss våldsamma. Avsändaren? Karolinska institutet. Datorspel utpekas ofta som Svarte Petter i alla möjliga sammanhang. ”Vi hittade en kopia av krigsspelet Call of Duty i Breiviks bokhylla” används som någon form av orsakssamband till att den galne norrmannen odlade en sjuk idé som mynnade ut i att han mejade ner 70 ungdomar. ”Han använde spelet för att träna på att döda”, ropar datorspelsmotståndarna. ”Han spelade 7 timmar om dagen” skrek DN-rubrikerna lika högljutt.

Problemet är att man skjuter lite över mål. För när man tittar noggrannare på Breiviks spelande så visar det sig att han ägnat merparten av tiden på att spela World of Warcraft och inte Call of Duty. WoW är ett nördigt fantasyspel med 83 miljoner spelare. I WoW hade Breivik antagit skepnaden av en magiker.

Kopplingen till datorspel är lika klockren som att man skulle skylla på att Breivik någon gång i livet kommit i kontakt med Tolkiens ”Sagan om ringen”. ”Massmordet var sagans fel. Breivik fick inspirationen av seriemördaren Gandalf” känns som en rimlig rubriksättning. Det är nästan som att man lägger större vikt vid Breiviks dataspelande än att resten av bokhyllan var fullsmockad av nazistisk litteratur och bombrecept. Eller att han ägde tre pistoler och övningssköt med dessa flera gånger i månaden.

Frågan är hur han omsatte sin praktiska vapenkunskap i förhållande till hans djupgående kunskaper om hur man skjuter eldklot eller fryser fiender genom magi? Reaktionen? I Norge slutade de sälja WOW i alla COOP-butiker. Men i vapenbutiken runt hörnet var det inga problem att införskaffa en pistol eller ett gevär.

Man pekar alltså ut två spel som tillsammans sålts i hundramiljonersupplagor som direkt avgörande för en sinnessjuk mans vansinnesdåd. Forskarna på Karolinska menar på allvar att spelande gör folk aggressiva. Dom har skrivit en doktorsavhandling i ämnet.

Vad som gör mig aggressiv är istället folk som klär ut sig till orcher, alver och trollkarlar och lajvar i skogen. Och det ironiska är att de som leker sagovärld i skogen på helgerna ofta är precis samma personer som skriver doktorsavhandlingar på Karolinska institutet i veckorna. Betyder det att de kommer mörda någon med en hillebard av skumgummi? Jag tror faktiskt inte det.

BumblebeeCamaro-04-cropped

Låt oss inte ha ett möte om det här

Ska vi prata Facebook? Jag slutar aldrig bli förvånad över hur underligt mina vänner beter sig. Låt mig ge ett par exempel. Den första kallar jag för ”actionsportaren”. Hennes statusuppdateringar består oftast av hur långt och snabbt hon sprungit. Och som hon springer, ibland upp till tre gånger om dagen. Året runt. Hon hoppar fallskärm och åker off-pist. Men jag av-friendar inte av en enda anledning, någon dag kommer hon trilla och bryta benet. Och det vill jag verkligen inte missa. Dessutom tränar hon för oss båda. Så jag slipper.

Min läskigaste facebookvän är ”spädbarnet som kan skriva”. Vi talar om ett barn som tagit över en vuxens kropp och vanor. Hon försover sig, går till jobbet, äter lunch med sina arbetskollegor, spelar bowling och ”dricker drinkar med bästa tjejkompisarna”. Det känns lite Indien att bäbisens relationsstatus dessutom är ”gift”. Det måste röra sig om barnäktenskap, för vilken tokdåre skulle lägga upp en bild på sin treåring som profilbild? Det kan i och för sig också röra sig om någon form av utomjordning som ägnar sig åt metamorfos eftersom tidigare skepnader bestått av en katt, en blomma och en teddybjörn.

Den jag oroar mig mest för av alla i mitt facebookflöde är ”Little Mrs. Sunshine”. Här har vi en person som spyr regnbågar, sockervadd och enhörningar över alla i sitt statusflöde. Hon ”njuter, laddar, fredagsmyyyyyyser och laddar lite till”. Själv laddar jag mitt hagelgevär. Vi talar för övrigt om samma kvinna som vidarebefordrar vartenda facebook-quiz som finns.

Sen har vi tjejen som ständigt ger ”to much information”. De flesta av hennes uppdateringar lämpar sig inte i en krönika, men en av de roligaste var när hon skrev ”är i duschen”. 34 av hennes vänner ”gillade” hennes status. Män är alltid män.

Bland det olustigaste som finns är de ”familjekonton” som förekommer. Här har vi ett tätt sammansvetsat par som delar på allt. De har samma intressen, samma epost-adress och deras facebookkonto är lika gemensamt som deras bankkonto. Av allt att döma delar de dessutom samma träningsoverall. Förvirringen blir total när man försöker konversera med en familjemedlem och får svar från en annan. Det händer överlag mycket konstigt på facebook. Förra veckan fick jag en ”friend request” där profilbilden var en gul och svart Cheva Camaro. Jag nekade så klart. För vem vill vara vän med Bumblebee i Transformers? Inte jag.

Trots detta älskar jag facebook. Så mycket att jag faktiskt funderar på att skaffa mig ett anonymt konto med profilnamnet ”Ingen”.

Då skulle jag klicka på varenda ”gilla”-knapp i mina facebookvänners flöde. För hur festligt vore inte det?

”Ingen gillar detta.”

Shining2_008Pyxurz

Som en Hollywoodskräckis

Jul – och nyårsmardrömmen började lika smygande som en Hollywoodskräckis. Allt startade tre dagar före julafton – jag mådde tjyvtjockt – med hosta och ett tjutande ljud i bröstet. Trots det beslutade mig för att ta bilen ner till Växjö för att fira jul. Att ge sig ut i jultrafiken sjuk, för att avverka närmare 50 mil i ett stormpiskat Sverige, var kanske inte mitt livs mest begåvande beslut. Julaftonsnatten, juldagen och annandagen tillbringades i feberfrossa under täcket. Krampaktigt hostande, hög på Alvedon, Bisolvon och hostmedicin.

Släkt och vänner fick motvilligt motas bort. Så jag begav mig hem till Stockholm igen. Bäddade ner mig. Dog en smula, tröttnade på det och hämtade barnen. Eftersom hostan avtagit lite tog jag det briljanta beslutet att åter igen företa mig resan till Växjö. 150 mil på tre dagar i hällregn är ju inget för en man. Jag kände mig som huvudpersonen i ”Måndag hela veckan” som fastnar i en verklighetsloop där han återupplever samma dag om och om igen.

Resan företogs tillsammans med en sex- och en fyraåring. Vad kan gå fel? Glada i hågen begav vi oss söderut. Mil efter mil avverkades. Asfaltens svarta yta åt upp framlyktornas sken. Regnet piskade mot framrutan. Allt verkade gå bra. Tills vi passerade Södertälje. Då gick ena barnets mediaspelare sönder. Och som vi alla vet – antingen har båda ett nöje – eller ingen. I brist på annan förströelse började den gränslöst underhållande ”När är vi framme”-leken. I princip går den ut på att barnen upprepar denna fråga, gång på gång med kortare och kortare intervaller.

Mitt ute i ingenstans mellan Linköping och Vetlanda lossnade min vindrutetorkare. Det gick inte att se någonting framåt överhuvudtaget. Regnet stod som en vägg. Då dök det upp en svart Mercedes från ingenstans som fyllde upp min backspegel med sina helljus. Han la sig två meter bakom vår bil, för att avsluta med att skrämma vettet ur oss genom att genomföra en sladdande vansinnesomkörning. Jag förstår inte riktigt stressen. Det var trots allt två dagar till nyår.

Jag hoppas att han kom hem helskinnad i alla fall. Väl framme i Växjö visade det sig att min dotter råkat ut för en läbbig magåkomma som gav henne riktigt aj-aj-aj-ont. Så de sista två dagarna av året spenderades på barnakuten i ett vårdrum som gav oss båda kraftiga Tjernobylvibbar. Upplevelsen kompenserades dock tusenfalt av att vi fick världens raraste personal (tack syster Jenny med kollegor för att ni var så fina med Stella). Jag konstaterar att det enda man med säkerhet vet om framtiden är att den serveras en dag i taget. Och att den aldrig blir som man tänkt sig. Och så inleder jag 2012.

Gott Nytt År på er allesamman!

Tid för eftertanke

Jag är 36 år gammal. Under mina första 20 levnadsår fanns inte internet och mobiltelefoner. Nu har jag en mobil MED internet. Jag har tillgång till ALLT via en knapptryckning. Jag kollar på SVT Play. Jag lyssnar på Spotify. På väg till jobbet. Allt samlat i en liten svart låda jag har i fickan.

Detta kräver eftertanke. För hur var det för – låt oss säga– femton år sen? När jag ville titta på TV var jag bunden till en tv-tablå.  Det fanns det två tv-kanaler. De visade polsk och/eller tjeckiskt dockteater. Om det var riktigt festligt så bjöd Sven Melander på stor show. Han abonnerade på tv-tid utklädd till ett rimmande fylletroll. När jag var upptagen med annat, som att hänga på fritidsgården med mina vänner, var alternativet att läsa en bibeltjock manual för att lära mig att programmera videon. Då missade jag nästan alltid slutet på filmen eftersom sändningen ofta var försenad. Eller hade jag slagit in fel tider eller fel kanal. Rätt ofta tog VHS-bandet slut.

När jag fick ett infall och ville lyssna på musik så var jag tvungen att beställa skivan från något postorderföretag (jag bodde i STRÖMBERGSHYTTAN utan någon tillgång till en skivbutik). Eller fick jag nöja mig med att lyssna på pappas CD-samling med Mats Rådberg & Rankarna (sög hårt!). Alternativet var att försöka tajma inspelningarna från radion så jag slapp höra Kaj Kindwalls röst mellan Tracks-hitsen.

Om jag ville titta på film fick jag gå till grannen och låna ett VHS-band med en risig tionde-leds-kopia där jag knappt kunde se om det var Arnold Schwarzenegger eller en suddig blobb som sa ”I will be back”. Fast dubbat på tyska ”Ich komme weider”. Textat på ryska. Nu för tiden finns samma film i high definition ett musklick bort.

I veckan ringde en vän till mig och berättade om veckans största besvikelse. Han hade flugit mellan New York och Stockholm.  Det fanns tydligen internet på planet. Och vet ni vad? Katastrofen inträffade. Efter en timme hade internet slutat fungera. Han var rosenrasande. Hur kunde flygbolaget låta detta ske? Det var en lång resa mot Mordor.

Åter igen dags för lite eftertanke. För att parafrasera den amerikanska komikern Louis CK. Min vän satt alltså 10.000 meter över havet. Han färdades i 700 kilometer i timmen. Och statusuppdaterade på facebook. Sen slutade allt fungera. Eftertanke. Han flög. Som en fågel. I en fåtölj. Och drack ett glas vin. Internetuppkopplingen – som han inte ens visste fanns en timme tidigare – slutade fungera. Det är inte klokt vad snabbt vi tycker att världen är skyldiga oss saker vi precis upptäckt. Går det kanske lite för snabbt nu? Och är det kanske lite dags för – ja – lite eftertanke?

Saab-9-3-facelift-Front

Köp en BAAS

Jag erkänner. Jag är en av alla svenskar som har följt SAAB-äventyret det senaste halvåret. Ni som följer mig på twitter på @tyskungen har säkert tagit del av min skepticism kring de irrfärder som vår nationaljuvel kryssat genom. Jag har varit kritisk. Men nu verkar det som – att SAAB konstigt nog – har funnit en, eller två, nya kinesiska ägare.

Därför tycker jag att det är relevant att ge en liten odyssé över deras tidigare Kinaexperiment. Jag har nämligen läst mig till något som borde vara rätt sedelärande. För det första. Kina kallas för ”världens industrigolv”. Dom bygger grejer bättre än någon annan. För det andra. Någon gång i mitten av 90-talet tyckte en SAAB-chef att bolaget borde etablera sig i Kina. Ett par återförsäljare satte upp en exportverksamhet tillsammans med tillverkaren. Man åkte på mässa. Man visade upp bilarna. Man hade tillverkat SAAB-loggor i vit frigolit som skulle stå i montern. En hel delegation SAAB-höjdare var på plats. Sen tog de lunch. När de kom tillbaks så hade kineserna ställt upp loggan i en underlig ordning. Det stod BAAS.

Så starkt är varumärket i Kina. Men man beslutade sig för att skicka tusen bilar till Kina. Väl framme, bestämde sig något obestämbart kinesiskt statligt institut för att man inte skulle tillåta importen. Så plötsligt stod SAAB med tusen bilar som inte kunde importeras. Lösningen var att plocka isär vartenda fordon. I småbitar. För att sedan importera dem som reservdelar. Veckan efter stod det en hel produktionslinje klar för att montera ihop dem igen och leverera dem till BAAS-köparna. Köparna var glada, förmodligen mest för att få en bil med ratt och fyra hjul. Stor lyx!

Jag tänker så här. Om kineserna kan etablera en produktionslinje som bygger BASS-bilar på en vecka – en process som tagit oss decennier att få till i Sverige – så kanske kineserna tar tekniken, patenten och all ingenjörskonst och flyttar den till Kina. Och bygger en ny produktionslinje på en vecka. För allvarligt talat så skiter de nog högaktningsfullt i 3000 arbetare i Trollhättan?

Volvo – som också är kinesiskt och ägs av Geely – har överträffat varenda prognos som kineserna satt upp. Så om det i nuläget inte finns en enda svensk som vill köpa en sådan där BAAS, så kommer man nog flytta produktionen till Kina innan vi hinner säga ”Pippi Långstrump”. Och då har vi en massa arbetslösa damer och herrar i Trollhättan. Därför har en enkel vädjan till er alla som tänker köpa en överprisad premiumbil som BMW eller Audi. Varför inte slå till på en SAAB imorgon?

Annars kan du säkert köpa en BAAS byggd i Shanghai om något år eller så. Och hur skulle det kännas?