Retweeta detta

Jag har under det senaste året upplevt det svårare att skriva långa och roliga krönikor. Trots att jag är en person som älskar att måla stort och yvigt med orden så har det blivit knepigt. Jag har funderat en hel del på detta. Har jag skrivkramp? Förmodligen inte. Är mitt liv innehållslöst? Knappast. Som yrkesverksam singelpappa i karriären händer det mer än någonsin. Efter mycket tankemöda kom jag på vad det beror på.

Jag har blivit twitterfierad. Om en tanke inte ryms inom 140 tecken så är den inte värd att dela. En normalkrönika består oftast av runt 2000 tecken. I en enda krönika skulle det rymmas nästan 15 hysteriskt roliga tweets (tweets = plural för twittermeddelanden). Ni förstår dilemmat? När jag sedan började analysera det hela så insåg jag att det inte bara är jag som blivit påverkad. Vi har till exempel flera kända svenska författare som gett ut sina tweets i bokform. Förmodligen har de spenderat så mycket tid med att twittra festliga tweets på twitter att de inte hunnit skriva böcker.

Det hela blir än mer komplicerat när jag i desperation börjar analysera mitt twitterflöde och konstaterar att den till stora delar består av folk som drar ordvitsar. Jag bombarderas av roliga texter som endast kan tolkas som bedrövlig göteborgshumor. Ordvitsar är – som alla vet – den allra lägsta formen av skojigheter, endast utmanad av buskis, snubbelhumor och möjligen Bellmanhistorier. Därför har jag nu börjat utarbeta en ganska avancerad konspirationsteori.

Låt mig förklara. Jag har en bok hemma som heter ”De 250 bästa ordvitsarna” skriven av Ulf Benkel. Den är en odyssé i Göteborghumorn och ett hommage till en viss Aron Jonason som anses vara ordvitsens fader. Vi en direkt jämförelse av vitsarna i denna bok och mitt twitterflöde så råder det inga tvivel. Twitter är UPPENBART ett gäng ordvitsande göteborgares försök att slingra sig in i vår vardag. De skriver på alla språk och utger sig ofta för att vara kändisar. På så sätt kommer de penetrera våra sinnen och i förlängningen ta över världen och göra den till en ond plats. Vilket också styrks av denna tweet som jag hittade när jag googlade ”världsherravälde”. Googles svar på min fråga var följande tweet: ”Vad heter en anfallsstyrka med välklädda Göteborgare som försöker ta över världen via sociala medier? En tweedhär såklart!”. Retweeta gärna det.

Papegojmannen

Förra veckan råkade jag och barnen ut för något ganska egendomligt. Vi var och besökte en galleria för att köpa ett par strumpbyxor till dottern och en utlovad leksak till sonen. Jag tycker att själva upplevelsen att gå i gallerior är rätt smärtsam. Jag dör en smula inombords varje gång jag släpar mig genom deras labyrintliknande korridorer. Men, det finns en stor uppsida också. Och det är myllret av människor som uppehåller sig där. Här finns allt från den paranta äldre herren – som klätt upp sig lite extra för att han ska ”flanera lite” – till den unga emo-tjejen som kört en säkerhetsnål genom underläppen bara för att chockera tidigare nämnda herre. Och allt däremellan.

De flesta besökarna är dock helt vanliga svennar, iklädda mörkblå Northface-jackor och vita Converseskor. Det går tretton på ett dussin av dem och de är lika tröttsamma att beskåda som själva layouten av gallerian. Men så finns det de där som sticker ut. Och den här dagen råkade vi ut för en sådan individ.

Det var en herre som var 50-nånting som spatserade omkring med en gigantisk vit papegoja på axeln. Det är oklart hur han förflyttat själva papegojan mellan hemmet och gallerian. Speciellt eftersom det mer eller mindre var snöstorm ute. Men där var han. Och barnen blev så klart alldeles till sig. Det blir de alltid när de ser ett djur som inte är instängt i bur eller bakom en tjock plexiruta. De skulle prompt springa fram och titta – och möjligen klappa – på papegojan.

Som den ansvarsfulla förälder jag är så förhöll jag mig en aning skeptisk och avståndstagande till gubben och papegojan. Man vet ju aldrig, det kan ju röra sig om en helgalen mördartyp som använder fåglar som lockbete för att sedan göra vansinnesutfall mot mig och min familj. Överhuvudtaget framstår människor som umgås med fåglar lite tokiga. Kolla bara på den där svan-kvinnan som härbärgerade 12 svanar hemma i sin lägenhet. Uppenbart kockobäng. Hursomhelst barnen var fascinerade och gubben verkade road. Och det var då papegojan öppnade näbben och sa: ”Jesus ser dig! Jesus ser dig!”. Papegojgubben flinade belåtet. Precis där skingrades alla tvivel. Gubben var inte tokig. Han var ett geni.
Jag funderade på vad jag skulle lära min papegoja att säga. Förmodligen ”Hjälp! Hjälp! Dom har förvandlat mig till en papegoja!”. Det vore verkligen nåt.

När vi satt i bilen på väg hem bönade och bad barnen om de kunde få en talande papegoja. Själv vill jag hellre ha en papegojgubbe. Det vore bra mycket festligare.

Äldrevården – en tillväxtmarknad.

I veckan läste jag åter igen om en skandal inom äldrevården. En 90-årig dam hade avlidit på grund av svält och föga otippat var det Carema som brustit i sitt åtagande. Jag läser detta och känner ren och skär uppgivenhet. Det är en bottenlös hopplöshet som fyller upp varenda liten millimeter av min kropp. Hur kunde det bli så här?

Jag började googla runt lite och hamnade ganska snabbt på Statistiska Centralbyråns hemsida. Aven händelse snubblar jag över en graf som redovisar antalet födda barn från 1851 tills idag. Denna tabell gjorde mig fullkomligt vettskrämd. Låt mig förklara varför.

Ända sedan 1851 har antalet födda svenskar varit runt 140.000 personer per år. Siffran har varit samma varje år. I sjuttio år i rad. Men 1926 hände det plötsligt något. Kurvan för antalet födda minskade kraftigt. Den sjönk med runt 6.000 personer per år. Tio år i sträck. Bottennoteringen var 1936. Då föddes det bara strax över 80.000 barn i Sverige. Runt 55.000 personer mindre än 1946. Perioden mellan de två stora krigen präglades av osäkerhet och lågt barnafödande. Men lika kraftigt som kurvan stack neråt mellan 1918 och 1936, lika kraftigt ökar den från 1941 och framåt. 1946 var ordningen återställd med 140.000 födslar.

Man brukar säga att det aldrig levt så många gamlingar som nu. Men det är en sanning med modifikation. Att befolkningen ökar i Sverige beror uteslutande på att vi bli äldre och att invandringen ökat kraftigt. Födda mellan 1918 och 1936 är idag mellan 75 och 93 år gamla. Det är dessa som nyttjar äldrevården.

Tillväxttakten på gamlingar är alltså lägre än någonsin. Detta oroar mig. För om vi idag inte klarar av att hantera och ge service till denna historiskt lilla grupp, hur kommer det bli om tio år då det smäller till och antalet skröpliga gamlingar fördubblas? Det kommer förmodligen gå käpprätt åt helvete. Siffrorna går inte att blunda för.

När man talar om tillväxtbranscher så talar man sällan om äldrevård. Det anses vara ett lågstatusyrke. Att jobba med åldringar är inte attraktivt. Dessa jobb överlåter vi utan att blinka åt våra invandrare.  Det är ren tur att invandringen gått från några tusen personer per år 1941 till runt hundratusen om året de senaste fem åren. Annars hade vi varit rökta.

Vill du ha ett jobb i framtiden? Utbilda dig inte till inte medieproducent, nagelskulptör eller makeupartist. Överväg att bli äldreassistent istället. För en gångs skull känns inte den hurtfriska sloganen ”Äldreassistent – ett framtidsyrke” speciellt klyschig alls. Snarare förefaller det vara århundradets understatement.Aven händelse snubblar jag över en graf med det  om året de senaste fem åren.e på att vi bli äldresåna jobb vi överlåter åt inva

Thomas G-punkt

Vi människor har alltid sökt efter lägereldar att samlas kring. Som Melodifestivalen. När halva befolkningen bänkar sig framför TV:n sex lördagar i rad under större delen av årets mörkaste tid så saknas det motstycke i svensk TV-historia.

Frågan är om vi tittar på spektaklet för den höga kvalitetens skull? Förmodligen inte. Startfältet består nästan uteslutande av artister som antingen står vid karriärs ände, är helt oetablerade, eller har några jobbiga år bakom sig. Christer Björkmans fingertoppskänsla att snärja desperata artister är helt omatchad. Och under senare år har han lyckats förmedla känslan av att ha lyckats förnya festivalen genom att blanda upp gamla trötta dansbandsartister som Kikki Danielsson med creddiga artister som Salem Al Fakir, Lisa Miskovsky och The Ark. Alla med dalande försäljningskurvor.

Melodifestivalen har kommit att bli den etablerade musikelitens motsvarighet till vad finlandsfärjorna är för falnade Idolartister. En sista uppsamlingsplats för slocknande stjärnor. De erbjuds ytterligare tre minuter i strålkastarljuset mot att de levererar lite löpsedlar. Thorsten Panks deltagande i år är förmodligen det ultimata beviset på tesen. Björkman plockade upp honom från rännstenen, satte på honom en svart kostym och en röd näsduk samt beväpnade honom med sången med den nästan överironiska titeln ”jag reser mig igen”. Och Thorsten gjorde precis det vi förväntade oss. Han levererade årets mest uppmärksammade rumpnyp. Låten är redan bortglömd.

För att få plats så har det tidigare varit så att låten måste rymmas inom det som kan definieras som Christer Björkmans rätt snäva musiksmak. Med anledning av att Sverige – med vissa undantag – inte ens placerat sig topp-tio de senaste tio åren verkar han kommit till självinsikt. Det är inte längre bara låtar skrivna av Ingela-Pling och Thomas G:son som tar plats i startfältet. Och eftersom etablerade låtskrivare som Max Martin, med globala brottarhits i bagaget inte skulle ta i melodifestivalen med tång så har man tagit in en internationell jury. Detta är kanske Björkmans bästa drag någonsin. Juryn förstår inte ”charmen” i att Ranelid pratsjunger eller att Flinck framför sitt nummer barfota. Spexnumrena som uteslutande är med för att deltagarna skapar löpsedlar röstas snabbt bort.

Resultatet? I år vann rätt låt. Ett bidrag med en realistisk chans att vinna hela Eurovision. Och om detta är någon form av indikator på var Melodifestivalen är på väg så tycker jag att det finns anledning att känna gott mod. För Euphoria är en riktigt bra låt. Även om den är skriven av Thomas G:son.

bananer-i-pyjamas

Bananer i pyjamas

I ett tidevarv då det enda vi svenskar verkar kunna prata om är det nyfödda BARNET så tänkte jag ta tillfället i akt att skriva om något som verkligen är viktigt. Nämligen Björn Ranelids, Thorsten Flincks och Sean Banans deltagande i Melodifestivalen. Dessa tre oheliga musketörer. Eller MUUSSSketörer som Bananen skulle uttryckt det följt av ett utdraget ”rhhhuuuuummmmpaaaa” och ett haschfnittrigt asgarv. Man kan bara konstatera att våren 2012 är året då de tre slutgiltigt lustmördat på den svenska Jantelagen. De har förlustat sig på Jante, mördat honom och till sist har de gett honom en välförtjänt ståplats i Nybroviken. Som grädde på bananen har de till sist avslutat med att dansa hiphopmoves på graven. Strax utanför Dramaten.

 

För så här är det. I Ranelids värld är det inte han som är galet solbränd. Det är alla andra som är sjukt bleka. När grammatiken inte passar Ranelid så är det inte han som ska ändra sitt sätt att skriva på. Istället är det Svenska Akademin som ska ändra skrivreglerna. För att inte tala om vad som händer i Thorsten Flincks värld. Där finns det bara en sak han kan misslyckas med. Nämligen att misslyckas. Och när Sean Banan trycker på stoppknappen på bussen är det inte bussen som slutar köra. Det är jorden som slutar snurra. När ”kingen glider in” på scen så är han en så udda fågel att till och med Kikki Danielsson sätter falukorven i halsen.
När alla andra artister i Melodifestivalen knappt gör spår i snön på grund av brist på personlighet så stjäl dessa tre till och med löpsedlar från den nyfödda BARNET. De är superstars. De är större än galaxen Vintergatan. De är större än livet självt. Att universum expanderar beror uteslutande på att de behövs mer plats för dessa tre egon. Alla tre är så stora så när de ringde till schlagergeneralen Christer Björkman fanns det bara två knappval på hans Iphone-skärm. ”Svara”, eller ”Svara!”. Tillsammans satte de slutgiltigt spiken i kistan för vår återhållsamma inställning till att man inte ska sticka ut och tro att man är nåt.

Jag tillbringade helgen i Barcelona och missade därför sista delfinalen. Men det spelar ingen roll. Allt spännande som kommer inträffa i Mello har redan hänt. Därför vädjar jag nu till Christer Björkman så han låter alla tre vinna Melodifestivalen. Då kan vi skicka dem tillsammans till Baku i maj. Det vore det ultimata beviset på att vi svenskar inte längre är ett gäng förtyckta Janteidioter. Utan att vi numera är ett synnerligen kulturellt och förfinat folk.

Dagen jag snodde ett MEME

I fredags passerade jag förbi en kollega som satt i jobbköket och tryckte i sig en grå sörja bestående av tomater, keso och tonfisk från en stor skål. När jag frågade om det var gott så fick jag en lång utläggning om hur man lägger upp ett kostschema för att gå ner i vikt. En näve protein mixat med en näve kolhydrater per måltid och ett glas vatten var tydligen modellen. Och ägg. Och gröt. En halvtimme senare satt jag och mumsade i mig en stor portion isterband med gräddstuvad potatis.  Det hela sköljdes ner med en kall mellanöl, och till kaffet (med BÅDE socker och grädde) unnade jag mig en liten chokladbit som efterrätt.

Jag älskar mina afrodisiaka. Skulle inte kunna leva utan dem. Vi talar om choklad, kaffe, ostron, gräddiga och rinniga ostar, gott vin och en cigarr eller cigarett när det är riktigt festligt. Jag avböjer aldrig ett erbjudande om en bit tårta eller en chokladboll.

Jag läste i en undersökning att choklad och socker i kombination med fett är mer beroendeframkallande än kokain. Och heroin. Och nikotin. Tillsammans. När man gjort studier på möss visar det sig att de är beredda att gå över ett golv med elektrisk spänning för att komma åt en sockerbit eller en kaksmula. Detta pågick ända tills spänningen var så hög att den nästintill var dödlig.

Men en och annan mus gjorde faktiskt det ödesdigra misstaget att kliva ut på ett alltför starkt strömsatt golv. De flesta av dem backade då och avstod, men några var dumdristiga, och ett par av dem avled faktiskt av elchocken. Bara för lite sockerstinn njutning.

Jag är den där musen som kan få mig en ordentlig kyss och kanske till och med skulle tänka mig att kompromissa min egen hälsa om njutningen är tillräckligt belönande. För något år sedan trodde jag faktiskt att jag råkat ut för en sådan kyss. Jag fick åka ambulans till sjukhuset då jag fått akut ont i bröstet. Det var ingen hjärtattack, utan det visade sig vara en muskelinflammation. Men det var sjukt obehagligt och fick mig att haja till. Jag började jogga några dagar i veckan.

Jag har till och med skaffat mig ett träningskort på gym. Jag går dit några gånger i månaden. I veckan noterade jag att de skaffat en ny maskin. Riktigt najs. Som jag jobbade på med den. Var nära att spy efter en timme. Den har allt. Bounty, Snickers, Mars och Coca Cola. Jag borde verkligen gå på gymmet oftare.

gandalf2

Allt är Gandalfs fel

Året var 1989 och i min julklappshög låg en Commodore 64. För mig öppnades en helt ny värld. Jag lärde mig programmera. Jag skapade bilder och musik. Fast mest spelade jag datorspel. Idag är jag 36 år gammal och jag spelar fortfarande.

I veckan läste jag ytterligare en larmrapport om att datorspel gör oss våldsamma. Avsändaren? Karolinska institutet. Datorspel utpekas ofta som Svarte Petter i alla möjliga sammanhang. ”Vi hittade en kopia av krigsspelet Call of Duty i Breiviks bokhylla” används som någon form av orsakssamband till att den galne norrmannen odlade en sjuk idé som mynnade ut i att han mejade ner 70 ungdomar. ”Han använde spelet för att träna på att döda”, ropar datorspelsmotståndarna. ”Han spelade 7 timmar om dagen” skrek DN-rubrikerna lika högljutt.

Problemet är att man skjuter lite över mål. För när man tittar noggrannare på Breiviks spelande så visar det sig att han ägnat merparten av tiden på att spela World of Warcraft och inte Call of Duty. WoW är ett nördigt fantasyspel med 83 miljoner spelare. I WoW hade Breivik antagit skepnaden av en magiker.

Kopplingen till datorspel är lika klockren som att man skulle skylla på att Breivik någon gång i livet kommit i kontakt med Tolkiens ”Sagan om ringen”. ”Massmordet var sagans fel. Breivik fick inspirationen av seriemördaren Gandalf” känns som en rimlig rubriksättning. Det är nästan som att man lägger större vikt vid Breiviks dataspelande än att resten av bokhyllan var fullsmockad av nazistisk litteratur och bombrecept. Eller att han ägde tre pistoler och övningssköt med dessa flera gånger i månaden.

Frågan är hur han omsatte sin praktiska vapenkunskap i förhållande till hans djupgående kunskaper om hur man skjuter eldklot eller fryser fiender genom magi? Reaktionen? I Norge slutade de sälja WOW i alla COOP-butiker. Men i vapenbutiken runt hörnet var det inga problem att införskaffa en pistol eller ett gevär.

Man pekar alltså ut två spel som tillsammans sålts i hundramiljonersupplagor som direkt avgörande för en sinnessjuk mans vansinnesdåd. Forskarna på Karolinska menar på allvar att spelande gör folk aggressiva. Dom har skrivit en doktorsavhandling i ämnet.

Vad som gör mig aggressiv är istället folk som klär ut sig till orcher, alver och trollkarlar och lajvar i skogen. Och det ironiska är att de som leker sagovärld i skogen på helgerna ofta är precis samma personer som skriver doktorsavhandlingar på Karolinska institutet i veckorna. Betyder det att de kommer mörda någon med en hillebard av skumgummi? Jag tror faktiskt inte det.

BumblebeeCamaro-04-cropped

Låt oss inte ha ett möte om det här

Ska vi prata Facebook? Jag slutar aldrig bli förvånad över hur underligt mina vänner beter sig. Låt mig ge ett par exempel. Den första kallar jag för ”actionsportaren”. Hennes statusuppdateringar består oftast av hur långt och snabbt hon sprungit. Och som hon springer, ibland upp till tre gånger om dagen. Året runt. Hon hoppar fallskärm och åker off-pist. Men jag av-friendar inte av en enda anledning, någon dag kommer hon trilla och bryta benet. Och det vill jag verkligen inte missa. Dessutom tränar hon för oss båda. Så jag slipper.

Min läskigaste facebookvän är ”spädbarnet som kan skriva”. Vi talar om ett barn som tagit över en vuxens kropp och vanor. Hon försover sig, går till jobbet, äter lunch med sina arbetskollegor, spelar bowling och ”dricker drinkar med bästa tjejkompisarna”. Det känns lite Indien att bäbisens relationsstatus dessutom är ”gift”. Det måste röra sig om barnäktenskap, för vilken tokdåre skulle lägga upp en bild på sin treåring som profilbild? Det kan i och för sig också röra sig om någon form av utomjordning som ägnar sig åt metamorfos eftersom tidigare skepnader bestått av en katt, en blomma och en teddybjörn.

Den jag oroar mig mest för av alla i mitt facebookflöde är ”Little Mrs. Sunshine”. Här har vi en person som spyr regnbågar, sockervadd och enhörningar över alla i sitt statusflöde. Hon ”njuter, laddar, fredagsmyyyyyyser och laddar lite till”. Själv laddar jag mitt hagelgevär. Vi talar för övrigt om samma kvinna som vidarebefordrar vartenda facebook-quiz som finns.

Sen har vi tjejen som ständigt ger ”to much information”. De flesta av hennes uppdateringar lämpar sig inte i en krönika, men en av de roligaste var när hon skrev ”är i duschen”. 34 av hennes vänner ”gillade” hennes status. Män är alltid män.

Bland det olustigaste som finns är de ”familjekonton” som förekommer. Här har vi ett tätt sammansvetsat par som delar på allt. De har samma intressen, samma epost-adress och deras facebookkonto är lika gemensamt som deras bankkonto. Av allt att döma delar de dessutom samma träningsoverall. Förvirringen blir total när man försöker konversera med en familjemedlem och får svar från en annan. Det händer överlag mycket konstigt på facebook. Förra veckan fick jag en ”friend request” där profilbilden var en gul och svart Cheva Camaro. Jag nekade så klart. För vem vill vara vän med Bumblebee i Transformers? Inte jag.

Trots detta älskar jag facebook. Så mycket att jag faktiskt funderar på att skaffa mig ett anonymt konto med profilnamnet ”Ingen”.

Då skulle jag klicka på varenda ”gilla”-knapp i mina facebookvänners flöde. För hur festligt vore inte det?

”Ingen gillar detta.”

Shining2_008Pyxurz

Som en Hollywoodskräckis

Jul – och nyårsmardrömmen började lika smygande som en Hollywoodskräckis. Allt startade tre dagar före julafton – jag mådde tjyvtjockt – med hosta och ett tjutande ljud i bröstet. Trots det beslutade mig för att ta bilen ner till Växjö för att fira jul. Att ge sig ut i jultrafiken sjuk, för att avverka närmare 50 mil i ett stormpiskat Sverige, var kanske inte mitt livs mest begåvande beslut. Julaftonsnatten, juldagen och annandagen tillbringades i feberfrossa under täcket. Krampaktigt hostande, hög på Alvedon, Bisolvon och hostmedicin.

Släkt och vänner fick motvilligt motas bort. Så jag begav mig hem till Stockholm igen. Bäddade ner mig. Dog en smula, tröttnade på det och hämtade barnen. Eftersom hostan avtagit lite tog jag det briljanta beslutet att åter igen företa mig resan till Växjö. 150 mil på tre dagar i hällregn är ju inget för en man. Jag kände mig som huvudpersonen i ”Måndag hela veckan” som fastnar i en verklighetsloop där han återupplever samma dag om och om igen.

Resan företogs tillsammans med en sex- och en fyraåring. Vad kan gå fel? Glada i hågen begav vi oss söderut. Mil efter mil avverkades. Asfaltens svarta yta åt upp framlyktornas sken. Regnet piskade mot framrutan. Allt verkade gå bra. Tills vi passerade Södertälje. Då gick ena barnets mediaspelare sönder. Och som vi alla vet – antingen har båda ett nöje – eller ingen. I brist på annan förströelse började den gränslöst underhållande ”När är vi framme”-leken. I princip går den ut på att barnen upprepar denna fråga, gång på gång med kortare och kortare intervaller.

Mitt ute i ingenstans mellan Linköping och Vetlanda lossnade min vindrutetorkare. Det gick inte att se någonting framåt överhuvudtaget. Regnet stod som en vägg. Då dök det upp en svart Mercedes från ingenstans som fyllde upp min backspegel med sina helljus. Han la sig två meter bakom vår bil, för att avsluta med att skrämma vettet ur oss genom att genomföra en sladdande vansinnesomkörning. Jag förstår inte riktigt stressen. Det var trots allt två dagar till nyår.

Jag hoppas att han kom hem helskinnad i alla fall. Väl framme i Växjö visade det sig att min dotter råkat ut för en läbbig magåkomma som gav henne riktigt aj-aj-aj-ont. Så de sista två dagarna av året spenderades på barnakuten i ett vårdrum som gav oss båda kraftiga Tjernobylvibbar. Upplevelsen kompenserades dock tusenfalt av att vi fick världens raraste personal (tack syster Jenny med kollegor för att ni var så fina med Stella). Jag konstaterar att det enda man med säkerhet vet om framtiden är att den serveras en dag i taget. Och att den aldrig blir som man tänkt sig. Och så inleder jag 2012.

Gott Nytt År på er allesamman!

Tid för eftertanke

Jag är 36 år gammal. Under mina första 20 levnadsår fanns inte internet och mobiltelefoner. Nu har jag en mobil MED internet. Jag har tillgång till ALLT via en knapptryckning. Jag kollar på SVT Play. Jag lyssnar på Spotify. På väg till jobbet. Allt samlat i en liten svart låda jag har i fickan.

Detta kräver eftertanke. För hur var det för – låt oss säga– femton år sen? När jag ville titta på TV var jag bunden till en tv-tablå.  Det fanns det två tv-kanaler. De visade polsk och/eller tjeckiskt dockteater. Om det var riktigt festligt så bjöd Sven Melander på stor show. Han abonnerade på tv-tid utklädd till ett rimmande fylletroll. När jag var upptagen med annat, som att hänga på fritidsgården med mina vänner, var alternativet att läsa en bibeltjock manual för att lära mig att programmera videon. Då missade jag nästan alltid slutet på filmen eftersom sändningen ofta var försenad. Eller hade jag slagit in fel tider eller fel kanal. Rätt ofta tog VHS-bandet slut.

När jag fick ett infall och ville lyssna på musik så var jag tvungen att beställa skivan från något postorderföretag (jag bodde i STRÖMBERGSHYTTAN utan någon tillgång till en skivbutik). Eller fick jag nöja mig med att lyssna på pappas CD-samling med Mats Rådberg & Rankarna (sög hårt!). Alternativet var att försöka tajma inspelningarna från radion så jag slapp höra Kaj Kindwalls röst mellan Tracks-hitsen.

Om jag ville titta på film fick jag gå till grannen och låna ett VHS-band med en risig tionde-leds-kopia där jag knappt kunde se om det var Arnold Schwarzenegger eller en suddig blobb som sa ”I will be back”. Fast dubbat på tyska ”Ich komme weider”. Textat på ryska. Nu för tiden finns samma film i high definition ett musklick bort.

I veckan ringde en vän till mig och berättade om veckans största besvikelse. Han hade flugit mellan New York och Stockholm.  Det fanns tydligen internet på planet. Och vet ni vad? Katastrofen inträffade. Efter en timme hade internet slutat fungera. Han var rosenrasande. Hur kunde flygbolaget låta detta ske? Det var en lång resa mot Mordor.

Åter igen dags för lite eftertanke. För att parafrasera den amerikanska komikern Louis CK. Min vän satt alltså 10.000 meter över havet. Han färdades i 700 kilometer i timmen. Och statusuppdaterade på facebook. Sen slutade allt fungera. Eftertanke. Han flög. Som en fågel. I en fåtölj. Och drack ett glas vin. Internetuppkopplingen – som han inte ens visste fanns en timme tidigare – slutade fungera. Det är inte klokt vad snabbt vi tycker att världen är skyldiga oss saker vi precis upptäckt. Går det kanske lite för snabbt nu? Och är det kanske lite dags för – ja – lite eftertanke?

Lär dig stava till det. Det är värt det.