matching-mens-suit-tie-and-shirt

Inte rasist men…

Det är nästan exakt två år till nästa val. Europabygget rämnar kring oss, och samtidigt kablas det ut bilder på leende svenska politiker som talar om reformutrymmen och goda ekonomiska förutsättningar. Framför mig ligger en opinionsundersökning. I den redovisas att Sverigedemokraterna har nästan 8 procents väljarstöd. Men vad vill SD? Jag vet inte riktigt. Sveriges fjärde största parti får sällan komma till tals.

SD har fasats in i vad man brukar kalla för ”tystnadsspiralen”. I korthet går den ut på att få människor att tro att deras uppfattning är i minoritet och på så sätt tysta dem. Ju mer avvikande du själv uppfattar att din åsikt är, desto svårare har du för att framföra den. Man håller helt enkelt käften om vissa saker som man själv tror är obekväma åsikter. Väldigt få vill framstå som underliga och i konflikt med sin omgivning.

Detta spelar i dagsläget SD rakt i händerna. Idag är det i stort sett bara Göran Hägglund-look-a-liken och partiledaren Jimmie Åkesson som tillrättalagt får uttala sig i media. Iklädd slips och kostym. Tidigare har SD:s anhängare framfört åsikter som gått helt stick i stäv med vad majoriteten i samhället tycker, med enda syfte att provocera. Extremt korthåriga, arga unga herrar med bombarjacka och stålhätteförsedda läderkängor har marscherat omkring i led och skrikit om att de vill elda masugnar med invandrarbarn. Eller så har liknande åsikter framförts av en leende massmördare under en rättegång i Norge. Sådana dårar är lätta att avfärda för de flesta.

Men när Åkesson plötsligt börjar tala om arbetslöshet, eurovalutakrisen, den svenska skolans förfall, de framtida problemen inom äldrevården så nickar de flesta igenkännande. Detta är verkliga sanningar, även om de kanske är obekväma. Och då är det lätt att – i en bisats – peta in ”det är invandrarnas fel” och göra även det till en sanning. Problemet uppstår alltså när de åsikter som pressats in i tystnadsspiralen visar sig vara den allmänna opinionens verkliga åsikt. Och när de mixas med invandrarfientlighet och hat.

Det är därför ”sanningssägarna” i Sverigedemokraterna är så oerhört farliga. Plötsligt anses de vara de som säger hur det egentligen förhåller sig. Jag är livrädd för att frasen ”Jag är ju inte rasist men…” kommer börja användas oftare runt fikabord och kaffemaskiner. Vi måste helt osentimentalt börja tala om de problem och utmaningar som vi står inför, alldeles oavsett om vi heter Muhammed, Måns, Aadila eller Anna. Varför inte börja idag? Det är inte en dag för tidigt, utan snarare 8 procent för sent.