Valsiffrorna från valet 22 Mars 2015. Här är resultatet!

Jag är ju ingen politiker, men jag gör en GW och här kommer min spådom om hur det kommer gå i omvalet i Mars. Jag har dessvärre haft rätt tidigare. Man kan ju inte vara bombsäker, men så här kommer det går:

SD växer till 18% – skälet är att man visat att man är en kraft att ta i beaktande i svensk politik. Man har en mycket god ekonomi och kommer mobilisera en stor valrörelse. Inte så konstigt för man har ju förberett sig sen i september till skillnad från de andra partierna. Jimmie Åkesson kommer tillbaka och gör en fenomenal valrörelse tillsammans med Karlsson som nu folk känner igen eftersom han synts en hel del i media. Man kommer vinna mest på att inget annat parti ens vill tala med en. Man kommer jämföra med läget i Danmark och Norge i valrörelsen vilket kommer göra SD valbara för många. Man visar på att man numera är ett ”etablerat och ansvarstagande parti”. Folk gillar på något obegripligt sätt att ”det händer något” i landet lagom. Stora delar av väljarna kommer från KD vilket resulterar i att…

KD minskar till 3% och åker ur riksdagen – de förlorar sina allra mest konservativa väljare till SD (företrädelsevis pensionärer som tilltalas av SD:s pensions/äldrepolitik och att de stått benhårt fast vid den) och några till Moderaterna som kommer driva en djupt ideologisk valrörelse (liberalt vinklad) mot SD. KD förlorar mest på att de inte har en tydlig ställning i den blockpolitiska orientering som kommer bli det stora samtalsämnet i debatten. Mest för att de är för små för att kunna spela någon roll vid en regeringsbildning om inte Alliansen vinner majoritet.

M ökar något, till 25% en effekt av att Kinberg Batra lyckas ganska väl med att framhålla S oförmåga att regera landet. Hon kallar hem Bildt och Borg som mest används som galjonsfigurer för att vinna valet. Även Ulf Kristersson kommer bli en stark företrädare för Moderaterna, och kommer hjälpa till mycket till att M gör en ”relativt” bra valrörelse. Många mindre kända M-politiker som skaffat sig viktig erfarenhet som statsråd kliver fram och gör otroligt bra debatter i media.

MP minskar ytterligare och landar runt 5% – mest på grund av att de inte visat sig regeringdugliga. Många latteväljare på Södermalm tar sitt ansvar och väljer istället ett borgerligt alternativ eftersom många av dem är småföretagare. När de ser att deras livsstilsparti inte kan leverera så vänder de dem ryggen. Flykten går främst till C eftersom det är miljön som är viktigast för dessa väljare – säger de – plus att Annie Lööf gör en otroligt stark valrörelse.

C ökar till strax över 10%. Mycket på grund av att Annie Lööf påminner det svenska folket om vad det var hon och Alliansen sa i september. C har fortfarande mycket pengar kvar i valkassan. Många gillar också henne och ser henne som en naturlig statsministerkandidat eftersom hon är skicklig och den starkast profilerade politikern i det borgerliga blocket.

FP minskar – Man klarar sig med nöd och näppe kvar i riksdagen med 4,5%. Mest för att folk inte gillar Björklund. Man vet att detta kommer bli ett problem, och hade nog hellre haft Ullenhag eller Olsson som partiledare men kan inte kalla till extrastämma där man röstar fram en ny partiledare eftersom det skulle försvaga Alliansen kraftigt.

S minskar kraftigt. Man landar på 27% och förlorar nästan 10%. Kräftgången börjar redan nästa vecka eller i helgen med nya siffror i media hur litet förtroendet är. AB och Expressen gör varsin mätning där detta styrks och det går SNABBT. Löfven kommer få klä skott för detta och det kommer bli en nästan komisk tävling i media över vem som kan smutskasta honom mest. Till slut kommer han packa ihop och avgå. Mycket på grund av det som varit så uppenbart efter valet. Man saknar erfarenhet och det märks. Väljarna är förvirrade. S som så länge haft som sitt starkaste kort att de är regeringsdugliga. Nu har man visat att det inte alls är så. S tappar nästan lika många väljare till SD som M gjorde i september. Löfven får gå. Det blir allmänt kaos och Margot Wallström blir ny partiledare.

V kommer minska lite, men inte supermycket eftersom de använder offerkoftan och får sympatiröster från en liten del såssar. De landar på strax under 5%. Även här kommer S hålla nere deras siffror och folk kommer tycka att det där med vinster i välfärden kanske inte är så jävla viktigt eftersom vi står inför en allvarlig parlamentarisk situation. Dessutom har Löfven genom att hålla dem utanför regeringen kraftigt signalerat att de inte är regeringsdugliga. Dessutom har de ingen valkassa kvar.

Övriga partier får ungefär 3,5-4% och Svenskarnas Parti är den stora vinnaren. Fi kommer inte heller denna gång komma in i riksdagen eftersom deras frågor inte anses viktiga alls eftersom den stora frågan om hur man ska kunna skapa ett hållbart regeringsalternativ helt kommer dominera debatten och S och Löfven kommer uppmana och mobilisera sina väljare att INTE rösta på Fi utan istället på socialdemokraterna. Ett sätt att komma åt de kvinnliga väljarna vore att utse Margot till partiledare istället för Stefan, mest på grund av att hon inte anses ha svärtats så mycket av det käbbel som inträffade mellan sept-dec. Dessutom är hon omtyckt av många svenskar och två kvinnor som förhandlar (Batra och hon) kommer initialt tas emot positivt av media och svenska folket.

Detta innebär att det parlamentariska läget är oförändrat. Det vill säga helt låst. Alliansen splittras på grund av att KD åker ur riksdagen. Ingen vill ha ett nyval EN GÅNG TILL och ingen kan bilda en egen regering. Det är faktiskt så att inget parti kan styra själva eftersom SD kommer kunna rösta ner varenda budget oavsett vem som lägger den.

Det som kommer hända då är att M och S kommer gå samman och göra en gemensam budget. Allt för att hålla SD ute från politiskt inflytande. Argumentet är att det är för Sveriges bästa. Vad det kommer resultera i är att väljarna kommer känna sig svikna och det kommer bli en svekdebatt som förmodligen kommer innebära att SD växer ytterligare till att bli landets näst största parti nästa val med över 22-25% av rösterna. Ett av skälen är att Sveriges ekonomi kommer försvagas kraftigt. Inte på grund av den massiva flyktingström som vi kommer ta emot under perioden, utan på grund av mellanmjölkspolitik och kompromisser mellan M och S och att världsekonomin inte kommer ta fart. SD kommer dock peka på invandringen, och folk kommer svälja det med hull och hår. Det har ju hänt förut liksom.

Det kommer inte bli något nyval under mandatperioden eftersom 2016 års budgetar kommer läggas av varje parti var för sig (eftersom det är så det fungerar) och Alliansen dessutom är splittrad.

Den enda budget som går igenom är den som M och S lägger tillsammans eftersom SD själva kan stoppa varenda budget som läggs med sitt veto. Detta kommer resultera i att svensk ekonomi försvagas kraftigt pga av att det blir ett politiskt vacuum där både M och S är missnöjda, och de andra partierna i Alliansen inte kommer få något inflytande alls. Därmed går även Alliansen i graven vilket Centerpartiet och Annie vinner mest på, då C kommer växa kraftigt.

Eller så har jag helt åt helvete fel. Vilket jag verkligen hoppas. För om det blev så här vore det minst sagt för jävligt.

Att vi kommer få en kvinnlig statsminister är väl det enda positiva i detta. Och då menar jag antingen Margot eller Anna. Beroende på hur de sista procenten fördelas och vilket av dessa två partier som blir störst.

Heja Klaus!

Såg att Birro fått sparken från Expressen. Mailade och frågade om de behöver en ny krönikör. Jag är ju tillgänglig nu efter jag lämnat min plats som krönikör på Smålandsposten.

Jag tyckte dom kunde kosta på sig att ta in mig trots tidningsdöd och allt det där. Det är dom värda. Så jag drog till ordentligt och stavade fel i ämnesraden på mailet. Skrev då omedelbart ett mail till där jag bad om ursäkt för felstavningen. I det mailet bjöd jag istället på ett meningsbyggnadsfel och två borttappade ord.

Underligt nog har de inte hört av sig.

Ge dem inte bränsle genom hat och våld

Låt mig börja med att ge en ögonblicksbild. Under en svensk flagga som paras med en gul-svart fana med en symbol som ser ut som en snöflinga står det en man med buskiga ögonbryn och gapar ut ett hatbudskap. I grund och botten går det ut på att svenskarna ska styra Sverige och invandrare inte ska få inneha maktpositioner i samhället. Han hävdar att solen snurrar kring Sverige och att klassplittring ska ersättas med klassgemenskap. Så länge du är etnisk svensk.

Runt honom står drygt ett halvt dussin individer och lyssnar. Någon står och sparkar i gruset med sina militärkängor. Någon skriker ”sieg heil” och en tredje har beväpnat sig med en folköl. Efter en kvart tröttnar partiledaren. Han går av scenen. Sen lommar de iväg. Någon köper en falafel på vägen därifrån. Alla går hem och ingen blir skadad. Händelsen blir en notis på tre rader i lokaltidningen.

Det jag precis beskrev limmar dessvärre inte alls med verkligheten. Istället har vi fått se hur maskerade män och kvinnor attackerar polis med ammoniak och gatstenar. Någon plockar upp en cykelkedja ur en Kånkenryggsäck med avsikt att skada polishästarna. Det brinner bengaliska eldar här och var.

En polisbuss kör över en demonstrant som vägrar flytta på sig. Det går till och med så långt att polisen – vars uppgift är att värna ordningen – känner sig tvingade att rida rakt in i folkhopen för att stävja våldet. Våld mot våld. Med den avgörande skillnaden att polisen är den av de två parterna som tilldelats rätten att bruka våld för att upprätthålla ordningen.

Svenskarnas parti fick hela Sverige att blöda utan att utdela ett enda knytnävsslag. Det hela påminner mig om den 13 april 1985 när Nordiska rikspartiet försökte demonstrera på Lilla Torget i Växjö. En kvinna dammar till en skinnskalle med sin handväska och en fotograf fångar det hela. Årets bild är säkrad. Efter händelsen ökade NRP sin väljarbas lavinartat.

I helgen har sociala medier fullkomligt exploderat i felriktad ilska mot polisen och hela vår statsapparat. Politiska ledare skriver att “polisvåldet måste stoppas”. Svenskarnas parti som fick 681 röster i riksdagsvalet 2010 får mer mediautrymme under en enda dag än vad de tre riksdagspartierna folkpartiet, centern och kristdemokraterna hittills fått under hela valrörelsen.

Det talas om den största nazistiska kraftansamlingen sedan 30-talet, men i själva verket så rör det sig snarare om det största rapporteringshaveriet från svensk media i mannaminne.

Här kommer min uppmaning till alla Växjöbor inför SvP:s besök på onsdag. Gå inte dit. Beväpna er inte. Behandla nazisterna med tystnad. Låt deras unkna budskap kvävas av den friska luften runt dem och fyll inte den med hat och fiendeskap. För det är det som driver dem. Låt oss inte förse dem med det bränslet.

 

Avdelningen underliga namn

(Publicerad i SMP 2011-09-18)

Jag vet inte vad mina föräldrar hade emot mig eftersom de döpte mig efter ett dansband. För vem vid sina sunda kroppsvätskor döper sin son till Klaus-Peter? Klaus-Peterz liksom. Att dessutom heta Beiersdorf har inneburit en ständig pina vid varje skolstart och upprop. Även om Beiersdorf är ett multinationellt kosmetikaföretag – så har folk en tendens att inte kunna uttala det. Förra helgen när jag var i Tyskland skrattade ett par tyskar åt mig och kallade mig för Klaus-Peter Unilever. Mycket festligt! Men vem kan klandra dem?

Roliga namn är nästan alltid en källa till skratt. Jag har själv skrattat mig fördärvad när jag träffat på både Sten Hård (en riktig mjukis) och Inga Bud, som ironiskt nog var företagsansvarig på Posten. En gång sprang jag på en tjej som hette Polly i förnamn. Med efternamnet Griph. Då blev det muntert må ni tro.

Min kompis Jerker haft inte haft det så kul när han varit i engelskspråkiga länder. En kvinnlig bekant heter Musse i efternamn. När hon skulle gifta sig blev det till att skaffa ett taget efternamn. Hennes framtida man hade nämligen begåvats med det inte helt ovanliga svenska soldatnamnet Pigg.

En annan favorit är den japanska backhopparen Shohei. Vad jag förstått så finns det väldigt få riktiga namnregler. Därför funderar jag på om man skulle kunna döpa sitt barn till Duga. Det skulle göra presentationen oerhört rolig. Det här är ett barn som heter Duga.

Förra veckan var jag på min dotter Stellas första upprop i skolan. Eftersom min dotter med nöd och näppe kan uttala Beiersdorf så fick jag rycka in när hennes nya fröken uttalade det heltokigt. Inte ens efter mitt tredje försök (med vilt viftande armar) lyckades hon få till det rätt. Resultatet blev något som mest påminde om Stella Bajsdoft. Jag var lite orolig min dotter hade det underligaste namnet i skolan. Det var tills jag insåg att det fanns både en Svala, en Ozzy och en Håkelina.

Det andra som slog mig var hur många ålderdomliga namn som fått en renässans. Eskil, Wilma, Elsa och Ludvig är namn som får mig att associera till rullatorer snarare än rutschkanor. Hur som helst har jag hittat det perfekta namnet till mitt nästa barn. Han ska få heta Bert. Bert Beiersdorf. För visst ligger det något lite James Bondigt över det, inte sant?

Kurs i kausala samband – lektion 1

Läser en bloggpost skriven av en ”postpatriarkal feministfitta” (hennes egna ord inte mina) och noterar att hon åter igen gör ett helt felaktigt kognitivt antagande som leder henne logiskt fel.

Exemplet hon ger är att det finns 10 äpplen i hela världen.Pelle (eller vad killen nu heter) har 7 av dessa äpplen och Anna (eller vad hon nu heter) har 3. Detta är djupt orättvist.

Här kommer logiken:
Det finns bara 10 äpplen,
Pelle har 7 och Anna har 3,
Därför bör Pelle ge Anna 2 av sina äpplen.
(Och gör han inte det så ska Anna ta dem med våld)

Problemet med detta är bara att det första antagandet är helt felaktigt och hon bygger hela sin tankekedja på detta. Det finns nämligen inte bara 10 äpplen i världen. Det kan finnas 20, 40 eller 100 äpplen. Det kallas TILLVÄXT (usch och blä vilket hemskt ord!).

Våra gemensamma värden är nämligen inte KONSTANTA utan kan förändras. Låt oss istället utgå från att det kanske TILLKOMMER 4 äpplen om vi därmed förfogar över ett STÖRRE gemensamt värde. Vi skapar det tillsammans och då tycker jag absolut att man ska fördela detta nyvunna värde till den förtjänar det mest.

Och om det är kvinnan som tillför detta värde så är det till henne man ska ge äpplena. Men det är inte någon naturlag. Inte alls.

Det är lite som att säga att arbetslösheten inte gått ner i Sverige eftersom den procentuella siffran är samma som för 8 år sen. Att det sen tillkommit 200.000 jobb (i förhållande till att befolkningen ökat med ungefär 400.000 personer) spelar ingen roll om man räknar med kommunistiska ögon. Fakta är också att dessa 400.000 nästan uteslutande är invandrare. Och många av dem har ännu inte kommit in på arbetsmarknaden.

Men eftersom vi numera är 200.000 personer fler som jobbar och betalar skatt så tycker jag att vi kan kosta på oss att ta hit mer invandrare. För på sikt kommer de bli en enorm tillgång för oss.

Jag bygger även mitt resonemang på att jag är EMOT kvotering av kvinnor på exakt samma logik. Av den enkla anledningen att kvotering innebär att kvinnor aldrig någonsin kommer kunna få majoritet. Mind boggling va?

Så här: Jag ger gärna den lilla makt jag förfogar över till en kvinna som förvaltar den bättre än jag gör. As a matter of fact så skulle jag kunna ge den till precis vem som helst som kan göra något bättre av den än jag kan. Problemet är bara att med tanke på hur den ”postpatriarkala feministfittan” uttalar sig och beter sig så skulle jag inte ens låna ut min mobil till henne. För det mesta hon säger och framför är djupt ologiskt.

Det grundläggande problemet med detta resonemang är (enligt mig) att om vi inte passar oss lite, och fastnar i negativa tankespiraler  genom att fokusera på att rämna världen och sätta den i brand, så  kommer vi till slut bara stå där med 5 äpplen tillsammans. Inte 10. FEM. Och hur tror ni fördelningen kommer se ut då?

För om man inte är helt historielös, och därmed lärt sig något av diverse kommunistiska fördelningspolitiska experiment i till exempel Nordkorea och forna Sovjet, så vet man att det är svårare att få någon att avstå från saker genom våld än att låta dem gemensamt fördela nytillkommet värde. Frivilligt och baserat på prestation.

Det är ungefär lika logiskt som när man idag från militanta och extremfeministiska håll hyllar suffragetterna (som idag förmodligen skulle kunna listas som en terrorgrupp). Man har aldrig kunnat föra i bevis att denna grupp hade ett dugg inverkan på att kvinnor fick rösträtt. Upprördheten blir stor när man sedan påpekar att det var män som John Stuart Mill som röstade genom kvinnlig rösträtt. Applåder för honom. Det var nog inte helt lätt.

Faktum är att det liksom inte hade kunnat ske på något annat sätt  på demokratisk väg. Men resultatet av detta var – och här kommer kickern – att det plötsligt fanns DUBBELT SÅ MÅNGA röster som skulle fördelas när även kvinnorna erhöll rösträtt. Man SKAPADE ETT STÖRRE gemensamt värde. Skitbra säger jag!

Åter igen. Enkel matematik. Det behöver man inte vara raketforskare för att förstå. Det räcker med lite sunt förnuft.

Och till syvende och sist handlar det kanske mest om vilket typ av samhälle vi vill ha. Ett där man roffar åt sig andras äpplen för att man tycker sig ha rätt till dem. Eller ett där vi alla skapar fler äpplen och sen fördelar dem rättvist.

Jag vet i alla fall vad jag svarar på den frågan. Vad svarar du?

 

Grantorpsallén 5 – the game

Den senaste veckan har mina vardagskvällar uppfyllts av en aktivitet som jag numera nästan aldrig hinner med. Jag har spelat tv-spel. Närmare bestämt Grand Theft Auto 5. I spelet är man en mördande, yrkeskriminell sociopat. Detta har naturligtvis resulterat i en hel del kritik i media.

Den värsta komockan kastades av moralens främste fanbärare, KD- politikern och radioprogramledaren Gert Fylking. Han ondgjorde sig över förfallet i spelet i sitt radioprogram och ventilerade en åsikt om att det borde förbjudas och eldas upp. Notera att detta är ord som uttalats av den man som på 90-talet anordnade ”SM i lavemang” i TV3 där han filmade hur tre män sket på sig i direktsänd tv. Tung och välriktad kritik således.

Men det är inte bara Gert som höjt sin kritiska röst, utan det är flera – både i min bekantskapskrets, på jobbet och i media som uttalats sig om det förkastliga i att spelet nästan helt saknar kvinnliga aktörer, är på tok för realistiskt och alldeles för våldsamt. De efterfrågar ett alternativ. Detta fick mig att fundera på vilken typ av spel de vill ha. Jag tror jag kommit på det.

I spelet Grantorpsallén 5 ikläder du dig rollen av kommunalpolitikern Birger. Spelet utspelar sig i en småstad bestående av runt femtio byggnader. Du kan förflytta dig mellan närbutik, kyrka, dagis och arbetsplats istället för vapenaffär, skjutbana, stripklubb och andra fästen för moraliskt förfall. Första utmaningen i spelet är att hålla sig vaken i ett tre timmar långt möte med en skinntorr ombudsman från Skolverket. Allt går i realtid. Spelmomentet går ut på att trycka på spelkontrollen för att undvika att slumra till samt att avvika i pauserna för att fylla på p-automaten.

Klarar du detta så kommer spelets höjdpunkt.Att veckohandla. Detta spelmoment är både strategiskt och fartfyllt.  Det går ut på att hitta snabbaste vägen ut ur matvarubutiken samtidigt som man ska hålla
ordning på barnen.Väl i kassan får man beskedet om att kontot är tomt då man inte fått sin föräldrapenning från försäkringskassan. Det är i då man önskar att livet vore lite mer som i Grand Theft Auto. Och man kunde hala upp en pistol, roffa åt sig sina varor utan att betala,och lämna brottsplatsen vilt skjutande.

Men det går ju så klart inte.

För det vore ju ALLDELES för  realistiskt.

 

 

Det är inte du. Det är feminismen.

I veckan blev jag utslängd med huvudet före från en stängd feministiskt facebookgrupp jag tidigare varit passivt lyssnande medlem i. Feminism, men framförallt jämställdhet, intresserar mig och därför försöker jag lära mig mer.  Varför jag blev fockad är fortfarande oklart, men förmodligen berodde det på att jag gjorde mig obekväm då jag ifrågasatte de normer och metoder som vissa personer använder sig av i kampen mot det som de formulerat som ”patriarkatet”.

Min argumentation var att jag, i en diskussion om en mycket provokativ debattör som företräder en militant och extremfemimarxisk doktrin, framförde att jag inte tycker att det är OK att bete sig som ett svin genom att förminska, hota och hata folk kors och tvärs i den ”goda sakens” namn.

Jack Werner klädde mina tankar väldigt bra i ord i veckan då han på twittrade: ”hur provocerande och obekväm en person anser sig själv vara står ofta i direkt relation till hur dum i huvudet hen är”.

Under diskussionen dök ett antal rätt sinnesförvirrade exklamationer upp, och vissa återkom oftare än andra. En del av dem var direkt riktade mot mig som person men även mot mig i egenskap av ”man och därmed företrädare för patriarkaliska förtryckarstrukturer”. Jag har funderat mycket på dessa argument i veckan och har även formulerat mina tankar kring dem.

Argument 1. Du kan inte se din egen priviligierade roll som vit medelålders man och därför har du ingen rätt att uttala dig i kvinnofrågan.
Jag är priviligierad. Absolut.  Vit man och medelålder? Japp, svårt att förneka. Pappa till en dotter och en son. Jajamensan. Jag tillhör den relativt välbetalda medelklassen och jag är varken sjuk, handikappad eller har några andra större svårigheter som adderar onödig friktion i mitt liv. Den enda utmaningen jag har numera är möjligen min ADHD-diagnos. Men det har inte alltid varit så. Jag har inte alltid varit vit och medelålders. Och jag har inte alltid varit priviligierad. Tvärtom. Om jag jämför mina och alla mina vänner och bekantas förutsättningar – oavsett kön – så är jag kanske den som haft det allra sämst förspänt såväl ekonomiskt som socialt. Jag blev tidigt föräldralös, jag är uppvuxen med en person med ett gravt handikapp (Downs syndrom) och jag har levt på existensminimum stora delar av min uppväxt. Jag har varit omringad av svår sjukdom, där två av mina familjemedlemmar dött, och jag har vid ett tillfälle förlorat allt jag ägde i samband med en konkurs. Mer än så tänker jag inte säga om detta, men med KAN ju vara att det gett mig viss förståelse för mindre bemedlade, och möjligen har det fyllt på mitt empatikonto en liten smula. För sånt påverkar en.

Detta är egenskaper som jag dessvärre inte något jag har gemensamt med stora delar av den femimarxistiska vänster som automatiskt reducerar mig , mina åsikter och erfarenheter enbart baserat på att jag är man. Hatet är där så starkt att det konsumerar hela diskussioner och till slut är det enda som finns kvar. ”Jag skiter väl i dig din jävla idiot för jag har också haft det sjukt jobbigt”-kortet funkar inte när de drar fram det  då det till stora delar bygger på en offermentalitet och inte är framåtskridande överhuvudtaget. Det är synd om mig för att jag är kvinna och du kan omöjligt förstå mig, är bara urbota dumt och ett inskränkt sätt att tänka på.

Jag har haft det rätt snärjigt, och har därför erfarenheter hur man tar sig ur problem. Så vad jag försöker fokusera på är att prata om hur man kan hitta vägar framåt. Skapa lösningar och testa nya kreativa metoder som aldrig prövats förut. Jag har bland annat en mycket proaktiv idé på hur man skulle kunna överbrygga löneskillnader på mindre än två mandatperioder. Meningsmotståndarna har helt andra idéer. Faktiskt samma idéer som de haft sen 60- och 70-talet, och de vill snabbspola sig rakt in i framtiden genom att återanvända dåtidens metoder som dessutom visat sig vara helt ogenomförbara. En del av tankarna är faktiskt direkt farliga och inskränker enormt mycket på individens egna val och har när man försökt genomföra dem resulterat i kaos och allmän oreda.

Argument 2. Backa, du tar alldeles för mycket plats i diskussionen för att du är man. Dessutom har du fel.
Ja. Jag tar plats. Det beror på att jag istället för att generalisera och förenkla saker vill argumentera på ett vis där budskapet inte får plats på ett plakat. Det rör sig inte om ”mansplaining” (gud vad jag hatar det uttrycket) bara för att en försöker vara resonerande och instinktivt har som grundinställning att INTE inta en skyttegravsliknande position i alla lägen. Att blint bestämma sig för något, för att sedan därefter inta en ”skjut först och fråga sen”- och ”ta inga-fångar”-attityd, sprungen ur ett högoktanigt hat kommer aldrig leda någonvart. Kompromisslöshet i all ära,  i vissa lägen är den nödvändig, som när man reagerar på krafter som fängslar och avrättar personer i koncentrationsläger, eller inte tillåter människor att färdas på samma buss eller använda samma toalett på grund av hudfärg. Hårt mot hårt när det krävs, men inte i alla lägen.

Förtryck är förtryck, men det finns ibland anledning att faktiskt reflektera över magnituden av förtrycket och sätta det i ett historiskt sammanhang innan man börjar göra ogrundade jämförelser. 16% löneskillnad (om den ens finns JämO har nämligen fastställt att den inte rikigt gör det i denna rapport) är INTE samma sak som systematisk förintelse av judar. Att påstå något sådant, vilket dessvärre inte är helt ovanligt, är bara historielöst och rätt smaklöst. Fråga en överlevare från Auschwitz vad de tycker så är jag rätt säker på svaret. Ibland krävs en murbräcka, vilket jag tycker vore på sin plats i till exempel vissa diktatoriska skurkstater även idag, men ibland krävs diplomati och kompromiss. Jag tror att vi tagit oss så långt i norden och skandinavien att det sistnämnda är att föredra.

Argument 3. Kom inte dragande med ”min mamma”-argumentet och har du blivit feminist nu när du blivit pappa och fått en dotter? Du är bara nyvaken.
Varför inte då? Och varför är jag nyvaken? Som företrädare för en av de första generationerna där jämställdhet följt med genom hela min uppväxt så tycker jag att referensen till mödrar är helt självklar, för att inte säga nödvändig. Jag tror att jag, och många med mig, är utmärkta exempel på hur kvinnokampen fostrat fram en generation män som ofta tar ett steg bak och ifrågasätter normer och korkade traditioner. Det är precis just det som lett fram till att Sverige idag är världens mest jämställda samhälle.

Att förringa detta och peka finger åt de som faktiskt aktivt gör livsval baserat på detta med argumentationen ”du gör inte tillräckligt” kommer aldrig någonsin att föra positionerna framåt. Istället skingrar, splittrar och exkluderar en sådan inställning. Resultatet är att samma (tänkande) män istället kommer börja ifrågasätta feminismen och i allra värsta fall hela jämställdhetstanken.

Nu är dessvärre inte min mamma i livet, men den närmaste jag kan komma en mor är min moster som hjälpt mig genom både tunga perioder såväl ekonomiskt som när det varit motigt av andra skäl. En mycket stark kvinna som varit ensamstående mamma till ett handikappat barn och hela tiden varit yrkesarbetande i en mansdominerad värld och som fått karriärschanser som hon avstått från att ta. Hon är, och kommer nog för alltid vara, en av de största förebilderna i mitt liv i paritet med Nelson Mandela, Malcolm X och John Stuart Mill. Alla män. Och alla personer som gjort stor skillnad för respektive utsatt grupp de företrätt genom att själva vara en del av den (undantaget John som företrädde kvinnogruppen).

För ärligt talat, jag är hellre nyvaken än att vara fast i den kommunistiska mardröm som de militanta feministerna förespråkar. Det är klart att jag tänker mycket på hur min dotter behandlas i diverse situationer, men det är ju en bra sak. Jag tar aktiva beslut i det lilla som att köpa fotbollskort till sonens klasskompisar som är tjejer, istället för något typiskt ”tjejigt”. Och jag tar lite större beslut som att skriva krönikor ibland annat Smålandsposten om rasism och könsstereotyper. Jag gräver där jag står, och jag tycker att det borde uppmuntras istället för att ifrågasättas. Jag tycker inte att ”varför ska jag börja med mig själv när jag kan förändra världen”-attityden som så ofta verkar vara allenarådande från vänsterhåll är speciellt konstruktiv alls.

Två andra personer som jag respekterar högt och som råkat ut för att bli kallade ”nyvakna” efter han skrivit om varför dom gillar jämställdhet är Joakim Lamotte och Navid Modiri. Läs Joakims debattartikel/inlägg här och Navids brev till sin dotter här.

Jag kan också tycka att man som man inte ska förvänta sig högljudda applåder bara för att man säger det självklara. Men de som gör det (och vi börjar bli fler och fler) ska inte heller behöva ta emot hugg och bett. För det  är väl bra att fler pratar om jämställdhet. Eller?

Argument 4. Du ska bara hålla käften och lyssna. När kvinnor talar kvinnofrågor så är mäns åsikter irrelevanta.
Varför ska man exkludera en hel grupp på grund av att man råkar ha en pille mellan benen? Vore det inte för män som John Stuart Mill (ja, han var en av dem som drev genom kvinnlig rösträtt under upplysningstiden i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet) så hade vi kanske inte kommit så långt som vi gjort idag. Framstegen man gjorde då är milsvida i förhållande till de vi sett de senaste tio-tjugo åren som mest gått ut på genusexperimenterande där man försökt byta kön på bestick och ägnat sig åt att genuskoda leksaker på skolgårdar. Den typen meningslös forskning resulterar i små, och nästan helt meningslösa myrsteg och är faktiskt rent jävla trams. Detta provocerar mig till vansinne.

Argument 5. Riktad till andra kvinnor som inte förespråkar samma metoder som den feministiska vänstern: Du tycker inte att du är förtryckt, men det är du visst lilla gumman. Du ser det bara inte.
Jag ser ett par rätt uppenbara problem i detta sätt att mästra. Det första är det nedlåtande och respektlöst. Och nästa tanke som slår mig är att det är djupt exkluderande och retoriken är precis den som man själv ställer sig så hårdnackat emot. Och ibland kan det kanske, och då spekulerar jag bara, vara så att de kvinnorna inte ser det för att det inte är så i deras liv.

Argument 6. Du är lika mycket förtryckare som slavägaren var mot slavarna. Du begriper bara inte det för att du är dum i huvudet. Du behöver utbildas.
För det första är det rätt historielöst och respektlöst att jämföra slavars situation med svenska kvinnor. Det är nedsättande mot slavarna och den kamp som drivits av – och för – dem. Att använda denna typ av retorik är precis den form av debattklimat som jag aldrig vill vara en del av och därför kommer fälla upp mitt långfinger mot varenda gång jag träffar på den. Vägen från bomullsfältens Söder till att USA nu har en svart president är lång och kantad av offer och riktigt stora uppoffringar. Att jämföra den med den kamp som vi ser just nu är, tja, faktiskt rätt fördummande och historielöst. Jag vill hävda att det är den som resonerar på det viset som i själva verket behöver lite mer utbildning.

Argument 7. Jag hatar män, alt. jag hatar det som manlighet står för.
Hata på bara, men var beredd på att ta konsekvenserna av hatet. När det blir stökigt så gömmer sig ofta den feministiska vänstern bakom polis och rättsväsendet för att få framföra sina – ofta antidemokratiska idéer. Det finns stora grupper i samhället som är betydligt mer utsatta och förtyckta än kvinnor. Bland annat unga män som har väldigt svårt att få sitt första eller andra jobb (faktiskt mycket svårare än tjejer i samma ålder). Dom kanske inte fått den hjälp de borde ha rätt till i skolan och därmed har ofullständiga betyg.

Läser man statistik och rapporter från till exempel SACO så pekar de ut denna grupp som den allra mest problematiska för närvarande. Detta är ett strukturellt problem, men så länge det inte handlar om kvinnofrågan så skiter man fullkomligt i detta. Enögt minst sagt. Likaså finns det en grupp äldre män som blivit utkastade med huvudet före från en krympande industrisektor. De två är i mina ögon den största konflikthärden. Det är där SD rekryterar sina röster och om en inte är försiktig kan en sån konflikt innebära att vi snabbt raserar alla de framsteg vi rönt de senaste hundra åren i en våldsam motreaktion. För här rör det sig inte om en löneskillnad på 16% utan på 100%.

Argument 8. Du är en jävla idiot och du är sinnessjuk.
Detta argument har dykt upp några gånger, och vid lite efterforskning visar det sig att de som framfört argumentet ofta är personer som tråkigt nog faktiskt själva varit i närkontakt med psyket (bland annat på SSS i Växjö och PIVA i Lund). Anledningen? De har utgjort en fara både för sig själva och andra. Dessa personer har inte helt sällan en våldskantad bakgrund. Bedömningen vem som är sjuk i huvudet överlåter jag därmed till andra.

Jag gör slut

Efter att ha träffat ett antal ”feminister” som egentligen bara är kommunister i ny smak och förpackning, har jag insett att jag aldrig någonsin kommer kalla mig feminist. Det ordet är numera så fyllt av allt jag föraktar att jag aldrig någonsin kommer iklä mig det.

Speciellt när de som säger sig vara feminsister totalt klätt av sig all sin medmänsklighet och bara är uppfyllda av högoktanigt hat. Jag kan inte stå bakom en rörelse som förför (framförallt) unga tjejer med en jämställdhetsargumentation som egentligen bara syftar till att bringa makt till en själv. Att det dessutom sker via lika delar personkult och nästintill väckelsemötesliknande former är djupt besvärande. Tankarna går osökt till talesättet; ”den som vill rädda världen är den som egentligen vill styra den”!

Så, hey feminismen, jag kommer aldrig bli en del av din kamp för du vill inte ha mig där. Du är djupt osympatisk, uppmärksamhetstörstande och faktiskt rätt jävla tröttsam. Så jag gör slut här och nu. Gör vad du vill med din framtid men det är inte vår framtid. Jag har träffat en ny. Hen kallar sig ”liberal ekvilism”, dvs. jämlikhet och jämställdhet för alla – oavsett kön, sexuell läggning eller kulturell eller nationell bakgrund.

Hos oss ska alla ska med. Inte bara du, du och du. Jag känner på mig att vi kommer ha en fin framtid ihop, ekvilismen och jag. Tillsammans med mina barn och alla andra som vill vara en del av den.

Jag vill gärna att du ockå blir en del av den. Och kommentera gärna vad du tycker i kommentarsfältet.

PS. Här finns för övrigt den helt urspårade diskussionen att läsa i sin helhet (men håll i hatten för den är full av rätt sjuka åsikter):
Del 1
Del 2 (med delar efter jag blev utslängd från gruppen)
DS.

Ut med…

Jag är inte politiskt aktiv. Trots det är jag långt ifrån ointresserad och till skillnad från lite mer än hälften av svenskarna så gick jag naturligtvis och röstade i EU-valet. Den största anledningen är så klart för att mota Olle i grind. Min oro riktas framförallt mot ett parti som bygger stora delar av sin argumentation på fördomsfull, utestängande och förbudsivrande politik. De har ibland setts störa den demokratiska ordningen, inte sällan tillsammans med ännu extremare grupper. Ett parti som dessutom har ett mörkt och riktigt otäckt förflutet i bagaget då framstående företrädare helt oblygt pekat ut en viss grupp i samhället som ”djur” och gärna beskrivit de som är för mångfald som ”förrädare” och ”biologiska olyckor”. I ett försök att likrikta befolkningen vill man även skicka utvalda i en avskild grupp på ”omskolningsläger”.

Detta parti har nu tagit plats i EU-parlamentet.

Ja fy fan för SD, är det säkert många som tänker just nu. Absolut säger jag. Men nu är det inte dem jag talar om, utan Feministiskt initiativ. Det är bekymrande att man från media stirrat sig så blind på vad man gemensamt identifierat som fienden att man helt glömt bort att rapportera om den motpol som vuxit sig så stark att de nu fått ett mandat i EU-parlamentet. Och då med valparoller som är skrämmande snarlika nazistiska grupper. Byt ut ”rasisterna” i Fi:s valparoll ”Ut med rasisterna” mot ”invandrarna”, eller varför inte byta ut ”porren” i ”Förbjud porren” mot ”det organiserade tiggeriet”? Jag tycker att båda två bygger på samma högoktaniga naivitet och militanta retorik och den fyller mig med obehag.

Jag har inget emot feminism. Tvärt om, jag är för allt som gör samhället mer jämställt. Det ligger i min liberala grundåskådning. Som far till både en tjej och en grabb så vill jag självklart ge båda samma goda förutsättningar. Det är metoderna jag ställer mig emot. Att störa ett annat partis valmöten genom att blåsa i vuvuzelor spelar så klart SD rakt i händerna. De svarar med att ta med sig lite för små högtalare för att sen klä på sig offerkoftan vilket är ett av deras allra största skäl till alla framgångar.

I en debatt jag såg nyligen där SD:s Kristina Winberg och Fi:s Soraya Post ägnade sig åt lika delar känsloargumentation. Det hela slutade med att sistnämnda hävdade att ”SD inte är något riktigt parti”. En märklig argumentation med tanke på att SD sitter i riksdagen och beklagligt nog förmodligen kommer ha ungefär 10 procent av rösterna i september om prognoserna slår in. Fi i sin tur har i dagsläget ingen representation i riksdagen. Det är denna typ av förringande och härskartekniker som gör både SD och Fi till demokratins allra största fiender. För båda drivs av exakt samma krafter, nämligen lika delar otyglat raseri – då man inte upplever sig bli lyssnad på – och elitistiska grundvärderingar.

Det hela påminner en hel del om det vi såg under 30-talet då hela Europa kom i obalans. Jag behöver kanske inte påminna någon om vad det resulterade i?

I en värld som blir alltmer komplex väljer dårarna de simpla budskapen – i form av plakatpolitik och extrema förenklingar. Detta skrämmer mig något alldeles vansinnigt mycket. Kan vi inte bara gemensamt besluta oss för att inte låta det hända genom att inte rösta fram extremismen i september? Alldeles oavsett vilken skepnad den visar sig i.

PS. Jag bjuder avslutningsvis på en bild och en länk till ett videoklipp från kravallerna i Jönköping. Det enda jag har att säga  är att när folk beger sig maskerade ut på stan så kan inte mycket bra hända.

Skärmavbild 2014-06-02 kl. 11.00.05 Uttalade fascister och maskerade antifascister i luven på varandra

Släpp inte taget

Jag ligger blickstilla i min dubbelsäng. Varannan vecka är ena halvan tom, men idag ligger det ett barn på varje sida om mig. Ett av dem är en ynklig spegelbild av sig själv, med magknip och ont i halsen. Den andra lilla parveln är bara liten och kramig. Dottern snarkar lite lätt och sonen imiterar en elvisp med sina små fågelben, med ena handen i min. Opraktiskt när man ska skriva krönika. Men jag vill aldrig att han ska släppa taget.

Detta är den bästa stunden på hela veckan. Samtidigt är det lite sorgligt alltihop, för som förälder vet man att känslan är lika flyktig som en soluppgång i morgondimman. Det lustiga med barn är att varje kväll de somnar lämnar de kvar en yngre version av sig själva i det förgångna, för att morgonen därpå vakna till en ny uppgraderad version. Det är lite som att det under natten adderats ett nytt lager människa ovanpå den gamla och som förälder möts man av en lite komplexare individ, en person som det är lite svårare att nå in till kärnan på. Min son är sex år gammal, och han är som en lök. Ju mer man skalar desto mer tåras det i ögonen. Dottern, som går i tvåan, har blivit en än mer komplex liten tjej som funderar på kärlek och plugget och grabbar och sånt. Som pappa är det en befrielse när hon blir sjuk, ynklig och i behov av vård och en trygg hand på pannan. Kanske är det samma sak som att ömsa skinn och i processen växer de sig större och starkare som individer. Och även om man aldrig önskar sina barn sjukdom så känns det rätt bra att vara behövd och värdefull.

”Pappa kan jag få sova hos dig? När jag ligger ensam i min egen säng känns det som jag är en zombie” var sonens viskning i mitt öra för att få krypa ner hos mig. Vem kan säga nej till en sådan begäran? Tre timmar tidigare så spelade vi bandy mot varandra och jag lät honom tackla omkull mig för vinna med uddamålet. Hans största dröm är att bli hockeyproffs. Helst i HV71, men Lakers ”kan också duga”. Då var han störst i världen. Nu är han liten och ömtålig. För honom är ingenting omöjligt. Att vara en bra förälder är att göra så mycket som möjligt för att skada sina barn så lite som möjligt var det någon som sa en gång. Jag tror att det är precis tvärtom. Att vara barn är att skada och tillintetgöra sin förälder bortom all reparation. För att sen långsamt bygga upp dem igen.

Så släpp in ditt barn, för om du inte gör det så kommer du stå ensam kvar med ett trasigt hjärta och ett vuxet barn som för alltid kommer vara en främling för dig.

Mysterium schmysterium

Vi människor är besatta av olösta mysterier. Vi söker dem med samma intensiva frenesi som en knarkare söker nästa fix. För exakt en månad sen hände något riktigt spännande. Nu tänker du kanske ”Oh, han pratar om det där försvunna malaysiska passagerarplanet MH370”. Svaret är nej.

Jag tänker på den kanske enskilt största upptäckten som gjorts sen vi insåg att jorden inte är platt och att vi snurrar kring solen istället för tvärt om. För fyra veckor sen hittade man nämligen universums slut. En kant så långt borta att den inte går att uppfatta på något annat sätt än att mäta radioaktivitet och temperaturskillnader i kosmos. Detta innebär att man bevisat att teorin om Big Bang faktiskt stämmer, och att universum expanderar på samma sätt som en kolsyrebubbla expanderar i ett glas läsk.

Teorin är att det skapats ett vågmönster vid universums kant samma sekund som Big Bang inträffade. Ungefär på samma sätt som det skapas en ljudklang när man drämmer till en kyrkklocka med en slägga. Ju längre tiden går desto mer tunnas klangen ut och blir svagare tills den till slut inte hörs alls. Samma sak gäller vårt universums klang. Ju längre bort klangen färdas desto svagare blir den. Efter att ha ägnat tre år åt att titta rakt ut i universum från ett teleskop placerat på Sydpolen har man nu bevisat detta.

Den stora frågan är fortfarande vad som startade det hela, men den är rätt oviktig i förhållande till de svar upptäckten ger. För samma personer som kom på teorin om kosmisk expansion säger nämligen att vårt universum bara är ett enda av miljarder andra universum och att dessa ständigt uppstår ur tomma intet, kolliderar med  – och slukas upp av – varandra. Precis som de där kolsyrebubblorna i en läsk. De kallar det för multiversum. Samma personer menar också att det är teoretiskt möjligt att förflytta sig mellan dessa bubbliga multiversum genom vad vi i folkmun kallar för teleportation.

Faktum är att man redan teleporterat en ljuspartikel över ett avstånd på 14 mil. Enligt dem är det enda sättet för oss att någonsin kunna nå andra galaxer då universum växer snabbare än ljusets hastighet. Förutsättningen är att vi hittar klangen av just deras klockor. Frågan är kanske varför vi läst spaltmeter om ett borttappat flygplan och nästan ingenting om den enskilt största vetenskapliga upptäckten i mänsklighetens historia? Jag tror att det beror på att ovissheten är så mycket mer kittlande än att få ett svar. När flygplanet väl är hittat blir det helt ointressant.

Och jag tror faktiskt att vi helt enkelt vill låta universum vara ett mysterium bara ett litet kort tag till.

Lär dig stava till det. Det är värt det.