Jag är 36 år gammal. Under mina första 20 levnadsår fanns inte internet och mobiltelefoner. Nu har jag en mobil MED internet. Jag har tillgång till ALLT via en knapptryckning. Jag kollar på SVT Play. Jag lyssnar på Spotify. På väg till jobbet. Allt samlat i en liten svart låda jag har i fickan.
Detta kräver eftertanke. För hur var det för – låt oss säga– femton år sen? När jag ville titta på TV var jag bunden till en tv-tablå. Det fanns det två tv-kanaler. De visade polsk och/eller tjeckiskt dockteater. Om det var riktigt festligt så bjöd Sven Melander på stor show. Han abonnerade på tv-tid utklädd till ett rimmande fylletroll. När jag var upptagen med annat, som att hänga på fritidsgården med mina vänner, var alternativet att läsa en bibeltjock manual för att lära mig att programmera videon. Då missade jag nästan alltid slutet på filmen eftersom sändningen ofta var försenad. Eller hade jag slagit in fel tider eller fel kanal. Rätt ofta tog VHS-bandet slut.
När jag fick ett infall och ville lyssna på musik så var jag tvungen att beställa skivan från något postorderföretag (jag bodde i STRÖMBERGSHYTTAN utan någon tillgång till en skivbutik). Eller fick jag nöja mig med att lyssna på pappas CD-samling med Mats Rådberg & Rankarna (sög hårt!). Alternativet var att försöka tajma inspelningarna från radion så jag slapp höra Kaj Kindwalls röst mellan Tracks-hitsen.
Om jag ville titta på film fick jag gå till grannen och låna ett VHS-band med en risig tionde-leds-kopia där jag knappt kunde se om det var Arnold Schwarzenegger eller en suddig blobb som sa ”I will be back”. Fast dubbat på tyska ”Ich komme weider”. Textat på ryska. Nu för tiden finns samma film i high definition ett musklick bort.
I veckan ringde en vän till mig och berättade om veckans största besvikelse. Han hade flugit mellan New York och Stockholm. Det fanns tydligen internet på planet. Och vet ni vad? Katastrofen inträffade. Efter en timme hade internet slutat fungera. Han var rosenrasande. Hur kunde flygbolaget låta detta ske? Det var en lång resa mot Mordor.
Åter igen dags för lite eftertanke. För att parafrasera den amerikanska komikern Louis CK. Min vän satt alltså 10.000 meter över havet. Han färdades i 700 kilometer i timmen. Och statusuppdaterade på facebook. Sen slutade allt fungera. Eftertanke. Han flög. Som en fågel. I en fåtölj. Och drack ett glas vin. Internetuppkopplingen – som han inte ens visste fanns en timme tidigare – slutade fungera. Det är inte klokt vad snabbt vi tycker att världen är skyldiga oss saker vi precis upptäckt. Går det kanske lite för snabbt nu? Och är det kanske lite dags för – ja – lite eftertanke?