Förra veckan råkade jag och barnen ut för något ganska egendomligt. Vi var och besökte en galleria för att köpa ett par strumpbyxor till dottern och en utlovad leksak till sonen. Jag tycker att själva upplevelsen att gå i gallerior är rätt smärtsam. Jag dör en smula inombords varje gång jag släpar mig genom deras labyrintliknande korridorer. Men, det finns en stor uppsida också. Och det är myllret av människor som uppehåller sig där. Här finns allt från den paranta äldre herren – som klätt upp sig lite extra för att han ska ”flanera lite” – till den unga emo-tjejen som kört en säkerhetsnål genom underläppen bara för att chockera tidigare nämnda herre. Och allt däremellan.
De flesta besökarna är dock helt vanliga svennar, iklädda mörkblå Northface-jackor och vita Converseskor. Det går tretton på ett dussin av dem och de är lika tröttsamma att beskåda som själva layouten av gallerian. Men så finns det de där som sticker ut. Och den här dagen råkade vi ut för en sådan individ.
Det var en herre som var 50-nånting som spatserade omkring med en gigantisk vit papegoja på axeln. Det är oklart hur han förflyttat själva papegojan mellan hemmet och gallerian. Speciellt eftersom det mer eller mindre var snöstorm ute. Men där var han. Och barnen blev så klart alldeles till sig. Det blir de alltid när de ser ett djur som inte är instängt i bur eller bakom en tjock plexiruta. De skulle prompt springa fram och titta – och möjligen klappa – på papegojan.
Som den ansvarsfulla förälder jag är så förhöll jag mig en aning skeptisk och avståndstagande till gubben och papegojan. Man vet ju aldrig, det kan ju röra sig om en helgalen mördartyp som använder fåglar som lockbete för att sedan göra vansinnesutfall mot mig och min familj. Överhuvudtaget framstår människor som umgås med fåglar lite tokiga. Kolla bara på den där svan-kvinnan som härbärgerade 12 svanar hemma i sin lägenhet. Uppenbart kockobäng. Hursomhelst barnen var fascinerade och gubben verkade road. Och det var då papegojan öppnade näbben och sa: ”Jesus ser dig! Jesus ser dig!”. Papegojgubben flinade belåtet. Precis där skingrades alla tvivel. Gubben var inte tokig. Han var ett geni.
Jag funderade på vad jag skulle lära min papegoja att säga. Förmodligen ”Hjälp! Hjälp! Dom har förvandlat mig till en papegoja!”. Det vore verkligen nåt.
När vi satt i bilen på väg hem bönade och bad barnen om de kunde få en talande papegoja. Själv vill jag hellre ha en papegojgubbe. Det vore bra mycket festligare.