Igår när jag och mina två barn satt på bussen så råkade vi ut för något ganska märkligt. Vi upplevde nämligen hur en gäspning färdades ända från busschauffören genom hela bussen. Det började med att han gäspade ljudligt och sen gäspade personen som satt bredvid honom. På vägen bak till mig gäspade ett tiotal personer till innan jag själv gäspade både högt och ljudligt. Det gick inte att trycka tillbaks reflexen. Även båda mina barn gäspade. När jag vände mig om noterade jag att även två personer bakom mig gäspade. Sen tog bussen slut, men jag tror att denna obrutna gäspningskedja hade kunnat fortsätta i all evinnerlighet om möjligheten hade funnits.
Min frågvisa son reagerade på detta och frågade högljutt ”Pappa, varför gäspar man?”. Eftersom jag inte hade något vettigt svar på frågan var jag tvungen att gå hem och googla och slå lite i uppslagsböcker. Det visade sig att det inte finns något bra svar, men ett antal teorier. Den första är logisk, nämligen att om det är dåligt med syre i ett rum så påverkas alla i rummet lika. Man behöver mer syre, och därför gäspar man. Å andra sidan har denna teori motbevisats av att en professor tejpade igen munnen på folk och sprutade in rent syre i näsan på dem när de började sära på käkarna. Utfallet var att deltagarna kände sig piggare men i övrigt otillfredsställda.
Sen förekommer teorin om uttråkning, och att själva gäspningen skulle vara en social signal till tråkmånsen att han/hon är tråkig och omedelbart borde sluta med vad denna håller på med. Och till sist finns den evolutionära teorin, nämligen att vi gäspar för att visa tänderna och därmed signalerar vi att vi kan vara farliga även när vi är inaktiva. Jag har till exempel aldrig sett någon gäspa mitt under ett hundrameterslopp. Eller vid en målchans i en rafflande fotbollsmatch. Eller överhuvudtaget då vi är på helspänn.
Under tiden som jag skrivit denna text har jag gäspat tre gånger, och jag tror att även du har gäspat minst en gång, eller har lust att gäspa. Så frågan är om denna krönika var ovanligt tråkig, eller är det helt enkelt så att gäspningar är så smittsamma att det faktiskt räcker att vi läser om dem? Jag hoppas på det sistnämnda.