I veckan åt jag lunch med en tjejkompis. Vi är båda födda i mitten av sjuttiotalet. Under lunchen uttryckte hon ett starkt missnöje över att hennes ”första-gången-tillfällen” inte är lika frekventa som de varit tidigare. I korthet byggde hennes resonemang på att hon upplever att livet passerar förbi på grund av att hon sällan upplever nya saker numera. Dagarna staplas på varandra. Resultatet är att det känns som tiden går snabbare. När jag bad henne utveckla resonemanget beskrev hon hur intensivt hon upplevt första kyssen. Hur spännande det var första gången hon fick trycka på stoppknappen på bussen. Hon berättade om första skoldagen. Jag kunde bara instämma. Magin går förlorad när man blir vuxen. För visst är det så. Eller?
Den här helgen beslutade jag mig för att åka till Romme, en liten skidort strax utanför Borlänge. Jag gjorde detta med mina två barn. Sju och fem. Det var här jag insåg hur otroligt fel hon hade. Låt mig utveckla varför. För det första. Jag har aldrig tidigare fört en invecklad diskussion med någon om hur barn blir till. Jag ställdes inför påståendet ”Visst är det så att det blir ett frö i magen när pojkars snopp åker in i flickors snippa”. Detta tog mig på sängen. Inte nog med det. Personen som ställde frågan satt och bajsade en halvmeter ifrån mig. Vi hade ögonkontakt. Snacka om första-gången-tillfälle!
Inte heller har jag någonsin tidigare känt en så brännande och intensiv träningsvärk efter en skidhelg utan att ha åkt en enda meter. Istället tillbringade jag tillvaron med att springa upp och ner i en barnbacke. Iklädd pjäxor, men utan skidor på fötterna. Uppgiften? Lyft kapsejsat barn. Reda ut insnärjda skidor. Putta i riktning. Minimera risk för dödskrasch. Repetera.
En annan sak som jag aldrig upplevt tidigare var när min son spolade ner sin skidhuva i toaletten med motivet ”Den sticktes”. Fiska upp och sanera. Både festligt och oväntat.
Addera till detta en allergisk och kaskadkräkandes dotter – som trots mina uttryckliga förmaningar till köket – åt maränger med ägg. Tre timmars exorcistentillvaro är minst sagt ett annorlunda äventyr som sticker ut från vardagslunken. Och även om jag inte fick någon action i backen i helgen så fick jag i alla fall det på toa. Väl i säng – en timme efter denna krönika tagit form – insåg jag varför min tjejkompis beklagat sig om varför hennes ”första-gången-tillfällen” skriker med sin frånvaro. Det är rätt uppenbart. Hon har inga barn.