I veckan vaknade gubben inom mig. Han tog över min person iklädd skrynklig ljusbrun rock och rutig filtbasker. Jag var väl medveten om att det skulle inträffa. Men jag hoppades nog att det skulle ligga några år framåt i tiden. Inte innan jag ens fyllt 40 år.  Gubbskrället har tydligen gått vid min sida länge nu, men det slutgiltiga skuttet över gränsen till att bli fullfjädrad gubbe tog jag när jag hörde mig själv säga följande meningar under jobbfrukosten:
– ”Nä, nu får det allt vara nog med all den här sönderformaterade HOUSEMUSIKEN de spelar oavbrutet på radio. ALLT LÅTER JU LIKADANT.

Det kunde likaväl vara en enda lång låt. Man hör ju ingen skillnad”. Därefter förde jag ett resonemang om att det är sjukt att hundratusen redbullstinna UNGDOMAR står och dyrkar tre andra UNGDOMAR som i stort sett bara står och vrider på en volymknapp till förprogrammerade musikspår. Sen ondgjorde jag mig över det hemska i denna totala avsaknad av arbetsmoral.

Faktum kvarstår, jag är verkligen skittrött på hur svenska DJ:s verkar ha hela musikbranschen runt sitt finger och på något sätt mutat sig in i varenda radiokanal. I stort sett all musik som spelas för närvarande går ju i 4/4-takt i 120 bpm eller mer och bygger på exakt samma formel. Till och med låtarna i melodifestivalen verkar numera bygga på detta recept. Euforia är ju exempelvis en dancedänga signerad Thomas G:son.

Å andra sidan kan detta förhoppningsvis även vara spiken i kistan. För när en musikstil blir förhärskande så kommer det alltid en motkraft. Grungen var en motkraft mot hårdrocken. Indiemusiken dödade grungen och så vidare. Det hela brukar manifesteras av att musiken framförs av en ordentligt utdaterad och mossig musiker. Kiss satte stopp för diskovågen med sin ”I Was Made for Lovin’ You” och breakdancen och boogaloon lustmördades effektivt när ”Jösse Halling Breakers” framförde ett breakdancenummer iklädda landskapsdräkt i Café Solsta där påannonseringen var ”unga dansar tillsammans med äldre människor”.

Så här kommer en enkel vädjan från en gubbe till en annan. Kära Christer Björkman. Here’s an offer you can’t refuse. Kan du inte se till att Loa Falkman framför en housedänga signerad Avicii, Axwell, Tiësto och Sebastian Ingrosso i Melodifestivalen? Gärna uppbackad av Christer Sjögren och Sylvia Wrethammar? Det borde vara ett effektivt sätt att bryta den svenska house-maffians monopol och låta annan musik få utrymme. Varför inte lite skön visschlager med bossanovainfluenser? Det vill jag gärna höra på radio.

Gärna dygnet runt. Varje dag. Ska det verkligen vara för mycket begärt?