Låt mig bjuda på en ögonblicksbild. Det är lördag. Föreställ dig ett tomt köpcentrum. I mitten har någon placerat en två skollinjaler hög plattform inslagen i ELON- och Melodifestivalsloggor som utgör en provisorisk scen. På denna framför en svartklädd artist iklädd vita gympadojor och vit slips ett europavinnande schlagerbidrag från 1980-talet. En sång med en nonsensrefräng som han – då det begav sig – framförde tillsammans med två pastellfärgade bröder iklädda guldskor. Idag lever han drömmen ensam. Vad jag beskriver är ett evenemangsgig utanför COOP Extra i Gränby Centrum i Uppsala.

Det sitter en rullstolsbunden kvinna ett par, tre meter från scenkanten. En annan kvinna står och kontrollräknar sitt kvitto djupt framåtböjd över sin kundvagn. En äldre herre med käpp står och rättar till sin hörapparat. På scen står Rickard Herrey och brölar ut LÅTEN. Alla passerar. Ingen bryr sig. I ett desperat försök att få med sig publiken, hoppar han ner från scen, lämnar micken på golvet och stjäl en dans med en rullstolsbunden enbent kvinna. Hon uppträder paralyserat och förfärat. Ansiktsuttrycket skvallrar om att kunde fly så skulle hon göra det.

Tidsförflyttning till tjugo-noll-noll på SVT1. Allt börjar på samma infantila sätt som de senaste fyra veckorna. Publiken sitter och viftar med sina ballonger likt marionettdockor. Det hela börjar illa med att kapten Rövskägg, Fröken korsett och lejonet från OZ iklädd glitterkallingar talsjunger en barnramsa. Jag håller för ögonen på mina ungar. Sen bjussas vi på en brant sluttande nerförsbacke. SVT – som tidigare fått kritik för urusla manus – tar det säkra före det osäkra och stjäl oblygt ett galaframträdande av Neil Patrick Harris rakt av. Ordagrant. Stavelse för stavelse. Men istället för en karismatisk Neil får vi njuta av Epa-versionen i form av Sarah Dawn Finer. Effekten? Sociala medier upprörs. Aftonpressen rapporterar omedelbart om MANUSSKANDAL och ”verklighetens folk” rasar mot SVT.

Även jag blir upprörd. I ett par minuter. Men så tänker jag på Rickard Herrey. Och när jag ställer Melodifestivalens överdåd i relation till den förnedring som han utsätter sig för på en daglig basis så är den enda upprördhet jag kan uppbringa den mot Christer Björkman och att jag tillåter honom att våldföra sig på mig. För även om Melodifestivalen framstår som en oskyldig svängom så är det mitt – och ditt – fel att Rickard står ensam och sjunger helt utan publik. Och någonstans innerst inne känner jag mig lika smutsig som Herreys-brorsan. Vilket är märkligt eftersom det jag egentligen borde känna är att jag är lika ofredad som den stackars rullstolsbundna damen.