Jag ligger blickstilla i min dubbelsäng. Varannan vecka är ena halvan tom, men idag ligger det ett barn på varje sida om mig. Ett av dem är en ynklig spegelbild av sig själv, med magknip och ont i halsen. Den andra lilla parveln är bara liten och kramig. Dottern snarkar lite lätt och sonen imiterar en elvisp med sina små fågelben, med ena handen i min. Opraktiskt när man ska skriva krönika. Men jag vill aldrig att han ska släppa taget.

Detta är den bästa stunden på hela veckan. Samtidigt är det lite sorgligt alltihop, för som förälder vet man att känslan är lika flyktig som en soluppgång i morgondimman. Det lustiga med barn är att varje kväll de somnar lämnar de kvar en yngre version av sig själva i det förgångna, för att morgonen därpå vakna till en ny uppgraderad version. Det är lite som att det under natten adderats ett nytt lager människa ovanpå den gamla och som förälder möts man av en lite komplexare individ, en person som det är lite svårare att nå in till kärnan på. Min son är sex år gammal, och han är som en lök. Ju mer man skalar desto mer tåras det i ögonen. Dottern, som går i tvåan, har blivit en än mer komplex liten tjej som funderar på kärlek och plugget och grabbar och sånt. Som pappa är det en befrielse när hon blir sjuk, ynklig och i behov av vård och en trygg hand på pannan. Kanske är det samma sak som att ömsa skinn och i processen växer de sig större och starkare som individer. Och även om man aldrig önskar sina barn sjukdom så känns det rätt bra att vara behövd och värdefull.

”Pappa kan jag få sova hos dig? När jag ligger ensam i min egen säng känns det som jag är en zombie” var sonens viskning i mitt öra för att få krypa ner hos mig. Vem kan säga nej till en sådan begäran? Tre timmar tidigare så spelade vi bandy mot varandra och jag lät honom tackla omkull mig för vinna med uddamålet. Hans största dröm är att bli hockeyproffs. Helst i HV71, men Lakers ”kan också duga”. Då var han störst i världen. Nu är han liten och ömtålig. För honom är ingenting omöjligt. Att vara en bra förälder är att göra så mycket som möjligt för att skada sina barn så lite som möjligt var det någon som sa en gång. Jag tror att det är precis tvärtom. Att vara barn är att skada och tillintetgöra sin förälder bortom all reparation. För att sen långsamt bygga upp dem igen.

Så släpp in ditt barn, för om du inte gör det så kommer du stå ensam kvar med ett trasigt hjärta och ett vuxet barn som för alltid kommer vara en främling för dig.