Jag är inte politiskt aktiv. Trots det är jag långt ifrån ointresserad och till skillnad från lite mer än hälften av svenskarna så gick jag naturligtvis och röstade i EU-valet. Den största anledningen är så klart för att mota Olle i grind. Min oro riktas framförallt mot ett parti som bygger stora delar av sin argumentation på fördomsfull, utestängande och förbudsivrande politik. De har ibland setts störa den demokratiska ordningen, inte sällan tillsammans med ännu extremare grupper. Ett parti som dessutom har ett mörkt och riktigt otäckt förflutet i bagaget då framstående företrädare helt oblygt pekat ut en viss grupp i samhället som ”djur” och gärna beskrivit de som är för mångfald som ”förrädare” och ”biologiska olyckor”. I ett försök att likrikta befolkningen vill man även skicka utvalda i en avskild grupp på ”omskolningsläger”.
Detta parti har nu tagit plats i EU-parlamentet.
Ja fy fan för SD, är det säkert många som tänker just nu. Absolut säger jag. Men nu är det inte dem jag talar om, utan Feministiskt initiativ. Det är bekymrande att man från media stirrat sig så blind på vad man gemensamt identifierat som fienden att man helt glömt bort att rapportera om den motpol som vuxit sig så stark att de nu fått ett mandat i EU-parlamentet. Och då med valparoller som är skrämmande snarlika nazistiska grupper. Byt ut ”rasisterna” i Fi:s valparoll ”Ut med rasisterna” mot ”invandrarna”, eller varför inte byta ut ”porren” i ”Förbjud porren” mot ”det organiserade tiggeriet”? Jag tycker att båda två bygger på samma högoktaniga naivitet och militanta retorik och den fyller mig med obehag.
Jag har inget emot feminism. Tvärt om, jag är för allt som gör samhället mer jämställt. Det ligger i min liberala grundåskådning. Som far till både en tjej och en grabb så vill jag självklart ge båda samma goda förutsättningar. Det är metoderna jag ställer mig emot. Att störa ett annat partis valmöten genom att blåsa i vuvuzelor spelar så klart SD rakt i händerna. De svarar med att ta med sig lite för små högtalare för att sen klä på sig offerkoftan vilket är ett av deras allra största skäl till alla framgångar.
I en debatt jag såg nyligen där SD:s Kristina Winberg och Fi:s Soraya Post ägnade sig åt lika delar känsloargumentation. Det hela slutade med att sistnämnda hävdade att ”SD inte är något riktigt parti”. En märklig argumentation med tanke på att SD sitter i riksdagen och beklagligt nog förmodligen kommer ha ungefär 10 procent av rösterna i september om prognoserna slår in. Fi i sin tur har i dagsläget ingen representation i riksdagen. Det är denna typ av förringande och härskartekniker som gör både SD och Fi till demokratins allra största fiender. För båda drivs av exakt samma krafter, nämligen lika delar otyglat raseri – då man inte upplever sig bli lyssnad på – och elitistiska grundvärderingar.
Det hela påminner en hel del om det vi såg under 30-talet då hela Europa kom i obalans. Jag behöver kanske inte påminna någon om vad det resulterade i?
I en värld som blir alltmer komplex väljer dårarna de simpla budskapen – i form av plakatpolitik och extrema förenklingar. Detta skrämmer mig något alldeles vansinnigt mycket. Kan vi inte bara gemensamt besluta oss för att inte låta det hända genom att inte rösta fram extremismen i september? Alldeles oavsett vilken skepnad den visar sig i.
PS. Jag bjuder avslutningsvis på en bild och en länk till ett videoklipp från kravallerna i Jönköping. Det enda jag har att säga är att när folk beger sig maskerade ut på stan så kan inte mycket bra hända.
Uttalade fascister och maskerade antifascister i luven på varandra