Taxin jag sitter i plöjer genom den snömoddiga natten som en isbrytare. Mannen som sitter i förarsätet heter Abdi.
Jag tror det var hans ögon som fick mig att börja prata med honom. Någonting med blicken. Skarp, intelligent och ganska sorgsen. Jag frågar varifrån han kommer, hur länge han bott i Sverige och hur länge han kört taxi. Han ler och svarar. Snabbt och med tydlig brytning. Västsahara. Han kom hit 1981 med sin dotter och har kört taxi i 32 år.
Mitt längsta jobb har varat i tre år. När jag berättar det skrattar han högt och dammluckorna öppnas och orden flödar fram och tillbaka mellan förar- och passagerarsätet.
Att jag druckit ett par öl fungerar som smörjmedel. Det visar sig att dottern är jämnårig med mig, född 1975. Samma år som militärkuppen inträffade. När jag frågar om mamman blir Abdi dyster och berättar att hon försvann i militärkuppen. Jag förstår att försvann underförstått betyder mördades. Han berättar stolt att hon jobbade för riksbanken.
Han säger att hon var den smarta i familjen och att dottern ärvt hennes intelligens. Han berättar att han jobbade med export av naturresurser och att hans enda kontakt med Sverige innan han flyttade hit var att en del av den fosfor som exporterades lastades på gamla Volvolastbilar. Han hade över 400 anställda. Inget skitjobb direkt. Nu kör han taxi. Han berättar att han sökt över 200 jobb men intervjuerna har lyst med sin frånvaro. Efter några år gav han upp.
När jag frågar vad dottern gör berättar han att hon pluggat till jurist på Princeton Law School och numera bor i USA. Han började spara till hennes utbildning första dagen han började jobba och det har varit hans stora drivkraft. Egentligen hade de bara råd med två av tre års skolavgifter, men hon åkte på vinst eller förlust och bodde hon en släkting som bodde mellan skolan och Philadelphia. Hennes studieresultat var så bra att hon mottog ett stipendium för sista året. Vilken tur, säger jag. Abdi ler och svarar ”Inte tur. Hårt slit”. Han säger att han saknar henne men att han hoppas att hon aldrig flyttar tillbaka. Det finns inget för henne här. Han vill att hon ska få ett bättre liv än han haft.
Jag tittar på taxametern och inser att vi har stått utanför min dörr i 30 minuter men Abdi har stängt av den utan att jag märkt det. När jag kliver ur taxin blåser en kall vind genom min rock och jag ser Abdis baklysen försvinna i snödiset och han försvinner ur mitt liv lika snabbt som han dök upp i det.
När jag vaknar morgonen efter är snötäcket borta.