I veckan blev jag utslängd med huvudet före från en stängd feministiskt facebookgrupp jag tidigare varit passivt lyssnande medlem i. Feminism, men framförallt jämställdhet, intresserar mig och därför försöker jag lära mig mer. Varför jag blev fockad är fortfarande oklart, men förmodligen berodde det på att jag gjorde mig obekväm då jag ifrågasatte de normer och metoder som vissa personer använder sig av i kampen mot det som de formulerat som ”patriarkatet”.
Min argumentation var att jag, i en diskussion om en mycket provokativ debattör som företräder en militant och extremfemimarxisk doktrin, framförde att jag inte tycker att det är OK att bete sig som ett svin genom att förminska, hota och hata folk kors och tvärs i den ”goda sakens” namn.
Jack Werner klädde mina tankar väldigt bra i ord i veckan då han på twittrade: ”hur provocerande och obekväm en person anser sig själv vara står ofta i direkt relation till hur dum i huvudet hen är”.
Under diskussionen dök ett antal rätt sinnesförvirrade exklamationer upp, och vissa återkom oftare än andra. En del av dem var direkt riktade mot mig som person men även mot mig i egenskap av ”man och därmed företrädare för patriarkaliska förtryckarstrukturer”. Jag har funderat mycket på dessa argument i veckan och har även formulerat mina tankar kring dem.
Argument 1. Du kan inte se din egen priviligierade roll som vit medelålders man och därför har du ingen rätt att uttala dig i kvinnofrågan.
Jag är priviligierad. Absolut. Vit man och medelålder? Japp, svårt att förneka. Pappa till en dotter och en son. Jajamensan. Jag tillhör den relativt välbetalda medelklassen och jag är varken sjuk, handikappad eller har några andra större svårigheter som adderar onödig friktion i mitt liv. Den enda utmaningen jag har numera är möjligen min ADHD-diagnos. Men det har inte alltid varit så. Jag har inte alltid varit vit och medelålders. Och jag har inte alltid varit priviligierad. Tvärtom. Om jag jämför mina och alla mina vänner och bekantas förutsättningar – oavsett kön – så är jag kanske den som haft det allra sämst förspänt såväl ekonomiskt som socialt. Jag blev tidigt föräldralös, jag är uppvuxen med en person med ett gravt handikapp (Downs syndrom) och jag har levt på existensminimum stora delar av min uppväxt. Jag har varit omringad av svår sjukdom, där två av mina familjemedlemmar dött, och jag har vid ett tillfälle förlorat allt jag ägde i samband med en konkurs. Mer än så tänker jag inte säga om detta, men med KAN ju vara att det gett mig viss förståelse för mindre bemedlade, och möjligen har det fyllt på mitt empatikonto en liten smula. För sånt påverkar en.
Detta är egenskaper som jag dessvärre inte något jag har gemensamt med stora delar av den femimarxistiska vänster som automatiskt reducerar mig , mina åsikter och erfarenheter enbart baserat på att jag är man. Hatet är där så starkt att det konsumerar hela diskussioner och till slut är det enda som finns kvar. ”Jag skiter väl i dig din jävla idiot för jag har också haft det sjukt jobbigt”-kortet funkar inte när de drar fram det då det till stora delar bygger på en offermentalitet och inte är framåtskridande överhuvudtaget. Det är synd om mig för att jag är kvinna och du kan omöjligt förstå mig, är bara urbota dumt och ett inskränkt sätt att tänka på.
Jag har haft det rätt snärjigt, och har därför erfarenheter hur man tar sig ur problem. Så vad jag försöker fokusera på är att prata om hur man kan hitta vägar framåt. Skapa lösningar och testa nya kreativa metoder som aldrig prövats förut. Jag har bland annat en mycket proaktiv idé på hur man skulle kunna överbrygga löneskillnader på mindre än två mandatperioder. Meningsmotståndarna har helt andra idéer. Faktiskt samma idéer som de haft sen 60- och 70-talet, och de vill snabbspola sig rakt in i framtiden genom att återanvända dåtidens metoder som dessutom visat sig vara helt ogenomförbara. En del av tankarna är faktiskt direkt farliga och inskränker enormt mycket på individens egna val och har när man försökt genomföra dem resulterat i kaos och allmän oreda.
Argument 2. Backa, du tar alldeles för mycket plats i diskussionen för att du är man. Dessutom har du fel.
Ja. Jag tar plats. Det beror på att jag istället för att generalisera och förenkla saker vill argumentera på ett vis där budskapet inte får plats på ett plakat. Det rör sig inte om ”mansplaining” (gud vad jag hatar det uttrycket) bara för att en försöker vara resonerande och instinktivt har som grundinställning att INTE inta en skyttegravsliknande position i alla lägen. Att blint bestämma sig för något, för att sedan därefter inta en ”skjut först och fråga sen”- och ”ta inga-fångar”-attityd, sprungen ur ett högoktanigt hat kommer aldrig leda någonvart. Kompromisslöshet i all ära, i vissa lägen är den nödvändig, som när man reagerar på krafter som fängslar och avrättar personer i koncentrationsläger, eller inte tillåter människor att färdas på samma buss eller använda samma toalett på grund av hudfärg. Hårt mot hårt när det krävs, men inte i alla lägen.
Förtryck är förtryck, men det finns ibland anledning att faktiskt reflektera över magnituden av förtrycket och sätta det i ett historiskt sammanhang innan man börjar göra ogrundade jämförelser. 16% löneskillnad (om den ens finns JämO har nämligen fastställt att den inte rikigt gör det i denna rapport) är INTE samma sak som systematisk förintelse av judar. Att påstå något sådant, vilket dessvärre inte är helt ovanligt, är bara historielöst och rätt smaklöst. Fråga en överlevare från Auschwitz vad de tycker så är jag rätt säker på svaret. Ibland krävs en murbräcka, vilket jag tycker vore på sin plats i till exempel vissa diktatoriska skurkstater även idag, men ibland krävs diplomati och kompromiss. Jag tror att vi tagit oss så långt i norden och skandinavien att det sistnämnda är att föredra.
Argument 3. Kom inte dragande med ”min mamma”-argumentet och har du blivit feminist nu när du blivit pappa och fått en dotter? Du är bara nyvaken.
Varför inte då? Och varför är jag nyvaken? Som företrädare för en av de första generationerna där jämställdhet följt med genom hela min uppväxt så tycker jag att referensen till mödrar är helt självklar, för att inte säga nödvändig. Jag tror att jag, och många med mig, är utmärkta exempel på hur kvinnokampen fostrat fram en generation män som ofta tar ett steg bak och ifrågasätter normer och korkade traditioner. Det är precis just det som lett fram till att Sverige idag är världens mest jämställda samhälle.
Att förringa detta och peka finger åt de som faktiskt aktivt gör livsval baserat på detta med argumentationen ”du gör inte tillräckligt” kommer aldrig någonsin att föra positionerna framåt. Istället skingrar, splittrar och exkluderar en sådan inställning. Resultatet är att samma (tänkande) män istället kommer börja ifrågasätta feminismen och i allra värsta fall hela jämställdhetstanken.
Nu är dessvärre inte min mamma i livet, men den närmaste jag kan komma en mor är min moster som hjälpt mig genom både tunga perioder såväl ekonomiskt som när det varit motigt av andra skäl. En mycket stark kvinna som varit ensamstående mamma till ett handikappat barn och hela tiden varit yrkesarbetande i en mansdominerad värld och som fått karriärschanser som hon avstått från att ta. Hon är, och kommer nog för alltid vara, en av de största förebilderna i mitt liv i paritet med Nelson Mandela, Malcolm X och John Stuart Mill. Alla män. Och alla personer som gjort stor skillnad för respektive utsatt grupp de företrätt genom att själva vara en del av den (undantaget John som företrädde kvinnogruppen).
För ärligt talat, jag är hellre nyvaken än att vara fast i den kommunistiska mardröm som de militanta feministerna förespråkar. Det är klart att jag tänker mycket på hur min dotter behandlas i diverse situationer, men det är ju en bra sak. Jag tar aktiva beslut i det lilla som att köpa fotbollskort till sonens klasskompisar som är tjejer, istället för något typiskt ”tjejigt”. Och jag tar lite större beslut som att skriva krönikor ibland annat Smålandsposten om rasism och könsstereotyper. Jag gräver där jag står, och jag tycker att det borde uppmuntras istället för att ifrågasättas. Jag tycker inte att ”varför ska jag börja med mig själv när jag kan förändra världen”-attityden som så ofta verkar vara allenarådande från vänsterhåll är speciellt konstruktiv alls.
Två andra personer som jag respekterar högt och som råkat ut för att bli kallade ”nyvakna” efter han skrivit om varför dom gillar jämställdhet är Joakim Lamotte och Navid Modiri. Läs Joakims debattartikel/inlägg här och Navids brev till sin dotter här.
Jag kan också tycka att man som man inte ska förvänta sig högljudda applåder bara för att man säger det självklara. Men de som gör det (och vi börjar bli fler och fler) ska inte heller behöva ta emot hugg och bett. För det är väl bra att fler pratar om jämställdhet. Eller?
Argument 4. Du ska bara hålla käften och lyssna. När kvinnor talar kvinnofrågor så är mäns åsikter irrelevanta.
Varför ska man exkludera en hel grupp på grund av att man råkar ha en pille mellan benen? Vore det inte för män som John Stuart Mill (ja, han var en av dem som drev genom kvinnlig rösträtt under upplysningstiden i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet) så hade vi kanske inte kommit så långt som vi gjort idag. Framstegen man gjorde då är milsvida i förhållande till de vi sett de senaste tio-tjugo åren som mest gått ut på genusexperimenterande där man försökt byta kön på bestick och ägnat sig åt att genuskoda leksaker på skolgårdar. Den typen meningslös forskning resulterar i små, och nästan helt meningslösa myrsteg och är faktiskt rent jävla trams. Detta provocerar mig till vansinne.
Argument 5. Riktad till andra kvinnor som inte förespråkar samma metoder som den feministiska vänstern: Du tycker inte att du är förtryckt, men det är du visst lilla gumman. Du ser det bara inte.
Jag ser ett par rätt uppenbara problem i detta sätt att mästra. Det första är det nedlåtande och respektlöst. Och nästa tanke som slår mig är att det är djupt exkluderande och retoriken är precis den som man själv ställer sig så hårdnackat emot. Och ibland kan det kanske, och då spekulerar jag bara, vara så att de kvinnorna inte ser det för att det inte är så i deras liv.
Argument 6. Du är lika mycket förtryckare som slavägaren var mot slavarna. Du begriper bara inte det för att du är dum i huvudet. Du behöver utbildas.
För det första är det rätt historielöst och respektlöst att jämföra slavars situation med svenska kvinnor. Det är nedsättande mot slavarna och den kamp som drivits av – och för – dem. Att använda denna typ av retorik är precis den form av debattklimat som jag aldrig vill vara en del av och därför kommer fälla upp mitt långfinger mot varenda gång jag träffar på den. Vägen från bomullsfältens Söder till att USA nu har en svart president är lång och kantad av offer och riktigt stora uppoffringar. Att jämföra den med den kamp som vi ser just nu är, tja, faktiskt rätt fördummande och historielöst. Jag vill hävda att det är den som resonerar på det viset som i själva verket behöver lite mer utbildning.
Argument 7. Jag hatar män, alt. jag hatar det som manlighet står för.
Hata på bara, men var beredd på att ta konsekvenserna av hatet. När det blir stökigt så gömmer sig ofta den feministiska vänstern bakom polis och rättsväsendet för att få framföra sina – ofta antidemokratiska idéer. Det finns stora grupper i samhället som är betydligt mer utsatta och förtyckta än kvinnor. Bland annat unga män som har väldigt svårt att få sitt första eller andra jobb (faktiskt mycket svårare än tjejer i samma ålder). Dom kanske inte fått den hjälp de borde ha rätt till i skolan och därmed har ofullständiga betyg.
Läser man statistik och rapporter från till exempel SACO så pekar de ut denna grupp som den allra mest problematiska för närvarande. Detta är ett strukturellt problem, men så länge det inte handlar om kvinnofrågan så skiter man fullkomligt i detta. Enögt minst sagt. Likaså finns det en grupp äldre män som blivit utkastade med huvudet före från en krympande industrisektor. De två är i mina ögon den största konflikthärden. Det är där SD rekryterar sina röster och om en inte är försiktig kan en sån konflikt innebära att vi snabbt raserar alla de framsteg vi rönt de senaste hundra åren i en våldsam motreaktion. För här rör det sig inte om en löneskillnad på 16% utan på 100%.
Argument 8. Du är en jävla idiot och du är sinnessjuk.
Detta argument har dykt upp några gånger, och vid lite efterforskning visar det sig att de som framfört argumentet ofta är personer som tråkigt nog faktiskt själva varit i närkontakt med psyket (bland annat på SSS i Växjö och PIVA i Lund). Anledningen? De har utgjort en fara både för sig själva och andra. Dessa personer har inte helt sällan en våldskantad bakgrund. Bedömningen vem som är sjuk i huvudet överlåter jag därmed till andra.
Jag gör slut
Efter att ha träffat ett antal ”feminister” som egentligen bara är kommunister i ny smak och förpackning, har jag insett att jag aldrig någonsin kommer kalla mig feminist. Det ordet är numera så fyllt av allt jag föraktar att jag aldrig någonsin kommer iklä mig det.
Speciellt när de som säger sig vara feminsister totalt klätt av sig all sin medmänsklighet och bara är uppfyllda av högoktanigt hat. Jag kan inte stå bakom en rörelse som förför (framförallt) unga tjejer med en jämställdhetsargumentation som egentligen bara syftar till att bringa makt till en själv. Att det dessutom sker via lika delar personkult och nästintill väckelsemötesliknande former är djupt besvärande. Tankarna går osökt till talesättet; ”den som vill rädda världen är den som egentligen vill styra den”!
Så, hey feminismen, jag kommer aldrig bli en del av din kamp för du vill inte ha mig där. Du är djupt osympatisk, uppmärksamhetstörstande och faktiskt rätt jävla tröttsam. Så jag gör slut här och nu. Gör vad du vill med din framtid men det är inte vår framtid. Jag har träffat en ny. Hen kallar sig ”liberal ekvilism”, dvs. jämlikhet och jämställdhet för alla – oavsett kön, sexuell läggning eller kulturell eller nationell bakgrund.
Hos oss ska alla ska med. Inte bara du, du och du. Jag känner på mig att vi kommer ha en fin framtid ihop, ekvilismen och jag. Tillsammans med mina barn och alla andra som vill vara en del av den.
Jag vill gärna att du ockå blir en del av den. Och kommentera gärna vad du tycker i kommentarsfältet.
PS. Här finns för övrigt den helt urspårade diskussionen att läsa i sin helhet (men håll i hatten för den är full av rätt sjuka åsikter):
Del 1
Del 2 (med delar efter jag blev utslängd från gruppen)
DS.
