Du vet att du är förälder när du sitter i lekparken och upptäcker att fickorna är fulla av stenar, löv och en bunt McDonalds-servetter (man vet ju aldrig när de kommer till nytta) samt en halväten tomteklubba som fastnat i fodret. Den slutgiltiga förfallsindikatorn är att du stoppar klubban i munnen när du inser att det inte finns någon soptunna i närheten. Argumentationen är att den förmodligen är helt smittfri då barnen inte varit förkylda senaste veckan.

När du kommer på dig själv med att upprymt – och högljutt – sjunga med i Sean Banans ”Gotteland” i bilen. Efter du lämnat barnen på dagis och skola. För att sedan ägna större delen av förmiddagen med att försöka hitta på ursäkter då dina vänner hånfullt kommenterar ditt något udda musikval eftersom du avslöjats av din livefeed på facebook. Lågvattenmärket uppnås när du kommer till den fasansfulla insikten att du dessutom kan hela texten utantill.

När du tycker att tystnaden är mer oroande än stojet från barnkammaren, och den senaste boken du läst från pärm till pärm är ”Vem stal min katt”.

När frågan ”varför ligger min tandborste i toaletten” inte gör dig märkbart upprörd. Istället tar du ett noga övervägt beslut att fullt rimligt att desinficera den i vattenkokaren då alla kastruller är smutsiga. Ytterligare tecken är att du inte tycker att det är det minsta konstigt att fjärrkontrollen har en distinkt doft av leverpastej och varm banan.

Eller som när du – kraftigt försenad – stövlar in på ett viktigt möte med företagsledningen. Iklädd kostym och slips. Samt ett par blå skoöverdragsskydd i plast. I samma möte kommer du senare på dig själv att fylla på kollegornas kaffekoppar till hälften, ifall de skulle välta ut dem. Då blir det ju mindre att torka upp med dina McDonaldsservetter. Som du har i kavajfickan. Och i byxfickan. Och i dataväskan.

Ett annat tecken är att du – likt McGyver – känner en enorm stolthet när du kommit på att du kan använda en kemtvättgalge för att bända bort legobitar som fastnat i dammsugarröret när du sanerat grönsaksvirrvarret efter veckans höjdpunkt – TACOFREDAGEN.

Men det allra värsta är när du i panik inser att vändpunkten är nära då sonen myndigt tilltalar dig med förnamn istället för PAPPA. Och att du plötsligt inser hur mycket du kommer sakna att vara, tja, just det… småbarnsförälder.

Jag älskar verkligen hundar och hundägare. Statistiskt måste dessa vara excentriker i betydligt högre utsträckning än icke hundägare. Ett bevis på att det förhåller sig på det viset är att de lär sig namnet på någons hund efter 10 sekunder. Att lära sig den andra hundägarens namn kan däremot ta åratal. Det kan ju i och för sig bero på att hundnamn ofta är helt rubbade. Det är inte helt ovanligt med namn som ”Lady” på en pitbullhane, eller en St. Bernard som heter ”Plutten” eller chihuahuas som heter ”Rambo” eller ”Killer”.

Alla som sett filmen ”Hundtricket” vet dock den största fördelen med hund. En hund förkortar sträckan mellan dig som kille och söta tjejer från att vara ”den där läskiga typen som står och stirrar på mig i regnet” till att bli ”guuuhhhh-va-gullig-han-är-får-man-klappa” till så lite som en välgörande promenad. Därför brukar jag låna grannens hund ibland. Det är en rätt gammal och luggsliten jycke. Men grannen har i alla fall humor och har döpt byrackan till ”Duga”.

Förra veckan gick vi till en park i närheten av där jag bor.  Mycket riktigt, bara någon minut in i promenaden kommer det fram ett par jättesöta tjejer i 25-årsåldern och frågar om de får klappa. Efter bara någon minut så avstannar dock det upprymda tjattret, de får något vilt i blicken och deras ögon möts i panik. Jag skymtar en nick sen ställer de sig upp, lika synkroniserade som ett par simhoppare i OS, avlossar varsitt paniskt Jokerleende, sen flyr de. Jag begriper ingenting utan promenerar vidare.

Det lustiga är att folk pekar och skrattar åt mig där vi går, och efter en stund så stannar jag hunden för att kolla vad som är på tok. Då ser jag att det hänger något och dinglar fritt i håren på insidan av hundens lår. En bajskorv! Jag får naturligtvis panik och tar fram en påse för att rycka loss den. Den måste suttit där ett tag, för den sitter som berget. Jag har svårt att hantera situationen, viss panik utbryter, och jag börjar skratta hysteriskt när hunden vrider sig våldsamt och gnyr högljutt. Jag drar. Hunden ylar. Det känns som alla i hela parken tittar på mig och efter en stunds milt våld kommer det till slut fram en tjej med hund till mig. Jättesöt så klart. Hon tittar ner på mig där jag sitter och bänder, och säger: Vet du vad? Ett tips. Hundtricket betyder INTE att man går till en park för att dra skit ur sin hunds röv samtidigt som man skrattar så man gråter. Sen gick hon vidare och lämnade mig till mitt öde.

Så nu är det lett i bevis, hundtricket funkar inte. Inte ens med en hund som heter Duga.

Låt mig bjuda på en ögonblicksbild. Det är lördag. Föreställ dig ett tomt köpcentrum. I mitten har någon placerat en två skollinjaler hög plattform inslagen i ELON- och Melodifestivalsloggor som utgör en provisorisk scen. På denna framför en svartklädd artist iklädd vita gympadojor och vit slips ett europavinnande schlagerbidrag från 1980-talet. En sång med en nonsensrefräng som han – då det begav sig – framförde tillsammans med två pastellfärgade bröder iklädda guldskor. Idag lever han drömmen ensam. Vad jag beskriver är ett evenemangsgig utanför COOP Extra i Gränby Centrum i Uppsala.

Det sitter en rullstolsbunden kvinna ett par, tre meter från scenkanten. En annan kvinna står och kontrollräknar sitt kvitto djupt framåtböjd över sin kundvagn. En äldre herre med käpp står och rättar till sin hörapparat. På scen står Rickard Herrey och brölar ut LÅTEN. Alla passerar. Ingen bryr sig. I ett desperat försök att få med sig publiken, hoppar han ner från scen, lämnar micken på golvet och stjäl en dans med en rullstolsbunden enbent kvinna. Hon uppträder paralyserat och förfärat. Ansiktsuttrycket skvallrar om att kunde fly så skulle hon göra det.

Tidsförflyttning till tjugo-noll-noll på SVT1. Allt börjar på samma infantila sätt som de senaste fyra veckorna. Publiken sitter och viftar med sina ballonger likt marionettdockor. Det hela börjar illa med att kapten Rövskägg, Fröken korsett och lejonet från OZ iklädd glitterkallingar talsjunger en barnramsa. Jag håller för ögonen på mina ungar. Sen bjussas vi på en brant sluttande nerförsbacke. SVT – som tidigare fått kritik för urusla manus – tar det säkra före det osäkra och stjäl oblygt ett galaframträdande av Neil Patrick Harris rakt av. Ordagrant. Stavelse för stavelse. Men istället för en karismatisk Neil får vi njuta av Epa-versionen i form av Sarah Dawn Finer. Effekten? Sociala medier upprörs. Aftonpressen rapporterar omedelbart om MANUSSKANDAL och ”verklighetens folk” rasar mot SVT.

Även jag blir upprörd. I ett par minuter. Men så tänker jag på Rickard Herrey. Och när jag ställer Melodifestivalens överdåd i relation till den förnedring som han utsätter sig för på en daglig basis så är den enda upprördhet jag kan uppbringa den mot Christer Björkman och att jag tillåter honom att våldföra sig på mig. För även om Melodifestivalen framstår som en oskyldig svängom så är det mitt – och ditt – fel att Rickard står ensam och sjunger helt utan publik. Och någonstans innerst inne känner jag mig lika smutsig som Herreys-brorsan. Vilket är märkligt eftersom det jag egentligen borde känna är att jag är lika ofredad som den stackars rullstolsbundna damen.

I veckan vaknade gubben inom mig. Han tog över min person iklädd skrynklig ljusbrun rock och rutig filtbasker. Jag var väl medveten om att det skulle inträffa. Men jag hoppades nog att det skulle ligga några år framåt i tiden. Inte innan jag ens fyllt 40 år.  Gubbskrället har tydligen gått vid min sida länge nu, men det slutgiltiga skuttet över gränsen till att bli fullfjädrad gubbe tog jag när jag hörde mig själv säga följande meningar under jobbfrukosten:
– ”Nä, nu får det allt vara nog med all den här sönderformaterade HOUSEMUSIKEN de spelar oavbrutet på radio. ALLT LÅTER JU LIKADANT.

Det kunde likaväl vara en enda lång låt. Man hör ju ingen skillnad”. Därefter förde jag ett resonemang om att det är sjukt att hundratusen redbullstinna UNGDOMAR står och dyrkar tre andra UNGDOMAR som i stort sett bara står och vrider på en volymknapp till förprogrammerade musikspår. Sen ondgjorde jag mig över det hemska i denna totala avsaknad av arbetsmoral.

Faktum kvarstår, jag är verkligen skittrött på hur svenska DJ:s verkar ha hela musikbranschen runt sitt finger och på något sätt mutat sig in i varenda radiokanal. I stort sett all musik som spelas för närvarande går ju i 4/4-takt i 120 bpm eller mer och bygger på exakt samma formel. Till och med låtarna i melodifestivalen verkar numera bygga på detta recept. Euforia är ju exempelvis en dancedänga signerad Thomas G:son.

Å andra sidan kan detta förhoppningsvis även vara spiken i kistan. För när en musikstil blir förhärskande så kommer det alltid en motkraft. Grungen var en motkraft mot hårdrocken. Indiemusiken dödade grungen och så vidare. Det hela brukar manifesteras av att musiken framförs av en ordentligt utdaterad och mossig musiker. Kiss satte stopp för diskovågen med sin ”I Was Made for Lovin’ You” och breakdancen och boogaloon lustmördades effektivt när ”Jösse Halling Breakers” framförde ett breakdancenummer iklädda landskapsdräkt i Café Solsta där påannonseringen var ”unga dansar tillsammans med äldre människor”.

Så här kommer en enkel vädjan från en gubbe till en annan. Kära Christer Björkman. Here’s an offer you can’t refuse. Kan du inte se till att Loa Falkman framför en housedänga signerad Avicii, Axwell, Tiësto och Sebastian Ingrosso i Melodifestivalen? Gärna uppbackad av Christer Sjögren och Sylvia Wrethammar? Det borde vara ett effektivt sätt att bryta den svenska house-maffians monopol och låta annan musik få utrymme. Varför inte lite skön visschlager med bossanovainfluenser? Det vill jag gärna höra på radio.

Gärna dygnet runt. Varje dag. Ska det verkligen vara för mycket begärt?

I november har århundradets hittills viktigaste val genomförts. Det kommer påverka världsekonomin enormt, och därmed dig och mig. Ändå pratas det i stort sett inte alls om det. Jag pratar naturligtvis inte om valet i USA, utan det i Kina. Det amerikanska valet levererar inga överraskningar. Obamas och Romneys politiska agendor har varit extremt tydliga och välrapporterade.

Förutom ett totalt ointresse från svenska medier om maktskiftet inom världens näst största ekonomi så beror det naturligtvis på hemlighetsmakeriet som förekommer i diktaturens Kina. Eftersom de lokala medierna inte rapporterar något finns det således inget att återrapportera.

I mina ögon påminner den blivande Kina-presidenten Xi Jinping lite om Michail Gorbatjov som också var en svart fläck på kartan innan han intog sin position. Sen avvecklade han Sovjetunionen, införde Glasnost (öppenhet) och Perestrojka (nydaning) helt ur det blå. Valet av honom var förmodligen lika viktigt som det som genomförts i Kina nu.

Skillnaden är att hela Sovjetbygget hade havererat medan Kina har en stark ekonomi och en tillväxt på runt 10 procent om året. Och i och med att medborgarna får det bättre har utrymmet för intern kritik blivit större. Ett bevis på detta är att Kinas avgående premiärminister Wen Jiabao mycket tydligt kritiserat det kinesiska systemet och kallat det för ”obalanserat, okoordinerat och ohållbart”. Ett sånt uttalande hade varit förenat med arkebusering för tio år sedan.

Vad Obama kommer hitta på behöver vi inte grubbla över. Han kommer fortsätta bedriva krig, bygga handelsmurar och vara tvungen att skära i sina planerade reformer av realekonomiska skäl. Inte för att han vill, utan för att det amerikanska samhället bygger på samma typ av obalans som Wen Jiabao kritiserat. Vad det kinesiska folket vill vet vi inte. Men det är inte att bedriva ett modernt korståg som amerikanarna gör. Xi Jinping har tidigare sagt ” En del dästa och sysslolösa utlänningar uttrycker sig allt för frispråkigt om våra angelägenheter. Jag har detta att säga dem: Kina sprider inte revolution. Kina sprider inte fattigdom och hunger och Kina stör inte er. Mer behöver jag inte säga.”. Kontrasten mellan utslagningens USA och Kina som lyfter tiotusentals ur fattigdom varje vecka är närmast total. Jag hoppas att vi får anledning att lägga orden ”Tòumíngdù” och “Zàishēng” på minnet. Det är kinesiska för “öppenhet” och “nydaning”.

Sverige har inte befunnit sig i krig sedan 1814, då Norge tvingades in i en mindre lyckad union med oss. Sedan dess har Sverige haft 200 år av obruten fred, vilket är ett svårslaget världsrekord. Detta faktum kittlade min nyfikenhet att gräva lite i vilka länder som varit de mest krigiska i modern tid. Fråga var kort och gott: Vilka länder har världsrekord i krig med varandra? Kan det vara Nord- och Sydkorea? Nepp. Är det möjligen några afrikanska länder? Icke sa Nicke. England och Frankrike då? Ingalunda. Då måste det så klart vara Ryssland och nån forna Sovjetstat, tänkte jag desperat. Men de innehar bara en andraplats. Det lustiga var när det visade sig att dessa 10 krig utspelat sig mot – hör och häpna – Sverige.

Detta gjorde mig så klart förbryllad. Speciellt när det visar sig att den osmickrande förstaplatsen innehas av Danmark och Sverige. Hela 12 gånger har vi slaktat och lemlästat varandra sedan 1500-talet. Den allra underligaste händelsen utspelade sig

1566. Efter att ha röjt runt lite vid Ölands norra udde beger sig den gigantiska dansk-lybska flottan på 39 stora krigskepp mot Stockholm (som vid den tiden var helt obemannat då hela vår krigsmakt befann sig nere i Tyskland och Polen och röjde). På väg mot en promenadseger – och ett garanterat övertagande av den svenska kronan – beslutade danskarna att ta en liten avstickare till Visby för att begrava en befälhavare som fått huvudet avskjutet. Samt för att möjligen slentrianvåldta en smula och dricka lite öl.

På väg in mot Visby förankrar hela flottan, och timmar efter träffas de av århundradets storm. Stora delar av flottan (alla de 15 största skeppen) förliser. Sverige avgår med seger utan att ett enda skott avlossas. Detta får mig att fundera lite på varför konflikter uppstår. Oftast beror det ju på att man inte förstår varandra. Detta gör de ständiga krigen med danskarna mer begripliga.

Danskan är ju så obegripligt att danskarna själva med nöd och näppe förstår varandra. Jag tror att det främsta skälet är våra olikheter. För var är egentligen den största skillnaden mellan svenskar och danskar? Enkelt. Danskarna har trevliga grannar. Om än lite krigiska. Sverige dominerar verkligen prispallen i tävlingen ”Största skitstövlarna i modern tid”. Nämnde jag vilka länder som kom på en tredjeplats? Sverige och Polen.