Jag tillbringade hela min lördag i Christer Björkmans järngrepp. Det hela började med att jag mer eller mindre blev tvingad att tillbringa eftermiddagen på Friends Arena tillsammans med mina barn. Det vankades genrep av Melodifestivalen och vi hade platser långt uppe i taket i den nya nationalarenan. Vi satt så högt uppe att jag kände mig som en fågel. Artisterna på scen såg ut som myror. Sikten var alltså milt sagt begränsad, men barnen var nöjda ändå. Sedan tillbringade vi hela resten av eftermiddagen med att lyssna på Sean den förste Banan och hans nya barnramsa ”Copacabanana”. I bilen. På barnens iPods. På stereon. På Spotify. Som strössel på såren fördrevs resten av kvällen med att lyssna ÄNNU MER på samma låtar som vi upplevt live bara några timma tidigare. Ivrigt doa-doa-körat av mina två barn. Ett par Peltorlurar har sällan varit så efterlängtade.

Att mina barn dessutom kidnappade och kapade min mobiltelefon så att jag fortfarande får bekräftelsemail på alla de röster jag tydligen sms:at in såhär på måndagmorgonen gör inte direkt plågan uthärdligare. Men hur illa jag än tycker om Melodifestivalen så får man nog ändå lov att ge arrangörerna credd för att de lyckas hålla liv i – och till och med växa – denna oöverträffade folkfest.

Och det var lite därför jag blir lite extra beklämd när jag ser att det i år också var årets största korvfest. Av SJUTTON personer som tävlade på scen var EN (!) en kvinna. Resten var pojkar, män eller gubbar. För även om Yohio kan tas för en söt liten flicka och Ulrik Munther beväpnat sig med världens Maud Olofsson-frisyr så kvarstår fakta. Det var väldigt klent med kvinnor i deltagarlistan. Dagen innan festivalen var det internationella kvinnodagen. Av detta märktes sannerligen ingenting på scen i lördags.

Men nu kan vi i alla fall fastställa ett faktum. När svenska folket röstar i delfinalerna blir det inget tjejkalas, det blir en korvfest istället. För inte kan det väl vara så att det finns så få begåvade kvinnliga musiker som vill vara med i Mello? Nästa år hoppas jag på lite starka tjejer som Robyn, Icona Pop och Lykke Li. Hör du det Christer? Om det blir så kommer jag sitta längst fram. I stället för att som i år känna testosteronet från scen hela vägen upp på sista raden.

I veckan satt jag och tittade på när mina barn lekte. Efter att ha iakttagit dem en stund insåg jag att jag själv nästan helt slutat leka. I lekens värld kan en pinne bli ett svärd, en sten blir en guldklimp och en soffkudde blir en drake. Det finns någon befriande i att det saknas begränsningar i leken. Och så tänkte jag att leken är något av det första som går förlorat när man blir vuxen. Då ska man plötsligt vara rationell och värdera saker för vad de är.

Som bekant är lek syskon med kreativitet, och kreativitet kan bara uppstå när man skapar rätt förutsättningar. Precis som med leken så måste kreativitet vara en tidsbegränsad aktivitet. Man bestämmer när den ska börja och när den ska sluta. Man måste också bryta invanda mönster. Hjärnan fungerar, precis som allt annat, så att den söker minsta möjliga motstånd.

Synapserna i skallen är som en vattendroppe. De söker kortaste möjliga väg att färdas, och mönster och vanor formar hjärnan. Ju mer vi upprepar samma rutiner var eviga dag, ju djupare blir hjulspåren i hjärnan. Och vårt sätt att tänka och resonera blir mer enkelspårigt. Det är därför man bör göra någonting varje vecka som man aldrig gjort förut. Något som bryter ens mönster och vanor.

Den tredje regeln som får saker att fungera i fantasins värld är att det inte finns några rätta svar eller facit. Man kan inte ”leka fel”. Som vuxen kan det ibland vara svårt att förstå att en pinne faktiskt ÄR en kungaspira av guld. Att pinnen förvandlats till något värdefullt kan framstå som en rätt usel tanke ur ett rent rationellt perspektiv, på samma sätt som de flesta idéer vi överlag kommer på faktiskt inte är något vidare. Varje fantastisk idé har minst tio urusla syskon. Därför måste man tillåta sig att tänka fel ofta.

Jag har bestämt mig för att böja leka igen och jag råder dig att göra detsamma. Jag tror att det kommer göra dig till en bättre partner, förälder och vän. Kort och gott en bättre medmänniska. Så passa på och att leka 15 minuter den här veckan.  Bryt dina invanda mönster. Ta en annan väg till jobbet. Blunda när du väljer i menyn. Tillåt dig leka lite och låt ditt skrivbord bli ett rymdskepp. Tänk en otänkt tanke. Jag tror att det kan förändra ditt liv.