Taxin jag sitter i plöjer genom den snömoddiga natten som en isbrytare. Mannen som sitter i förarsätet heter Abdi.

Jag tror det var hans ögon som fick mig att börja prata med honom. Någonting med blicken. Skarp, intelligent och ganska sorgsen. Jag frågar varifrån han kommer, hur länge han bott i Sverige och hur länge han kört taxi. Han ler och svarar. Snabbt och med tydlig brytning. Västsahara. Han kom hit 1981 med sin dotter och har kört taxi i 32 år.

Mitt längsta jobb har varat i tre år. När jag berättar det skrattar han högt och dammluckorna öppnas och orden flödar fram och tillbaka mellan förar- och passagerarsätet.

Att jag druckit ett par öl fungerar som smörjmedel. Det visar sig att dottern är jämnårig med mig, född 1975. Samma år som militärkuppen inträffade. När jag frågar om mamman blir Abdi dyster och berättar att hon försvann i militärkuppen. Jag förstår att försvann underförstått betyder mördades. Han berättar stolt att hon jobbade för riksbanken.

Han säger att hon var den smarta i familjen och att dottern ärvt hennes intelligens. Han berättar att han jobbade med export av naturresurser och att hans enda kontakt med Sverige innan han flyttade hit var att en del av den fosfor som exporterades lastades på gamla Volvolastbilar. Han hade över 400 anställda. Inget skitjobb direkt. Nu kör han taxi. Han berättar att han sökt över 200 jobb men intervjuerna har lyst med sin frånvaro. Efter några år gav han upp.

När jag frågar vad dottern gör berättar han att hon pluggat till jurist på Princeton Law School och numera bor i USA. Han började spara till hennes utbildning första dagen han började jobba och det har varit hans stora drivkraft. Egentligen hade de bara råd med två av tre års skolavgifter, men hon åkte på vinst eller förlust och bodde hon en släkting som bodde mellan skolan och Philadelphia. Hennes studieresultat var så bra att hon mottog ett stipendium för sista året. Vilken tur, säger jag. Abdi ler och svarar ”Inte tur. Hårt slit”. Han säger att han saknar henne men att han hoppas att hon aldrig flyttar tillbaka. Det finns inget för henne här. Han vill att hon ska få ett bättre liv än han haft.

Jag tittar på taxametern och inser att vi har stått utanför min dörr i 30 minuter men Abdi har stängt av den utan att jag märkt det. När jag kliver ur taxin blåser en kall vind genom min rock och jag ser Abdis baklysen försvinna i snödiset och han försvinner ur mitt liv lika snabbt som han dök upp i det.

När jag vaknar morgonen efter är snötäcket borta.

Det finns en musikstil som heter Dödsmetal. Det är en väldigt hård och otäck ordkombination. Död och metal. Utövarna är inte heller några tvålfagra sällar. Det rör sig om långhåriga män som ansiktsmålat sig med vit botten, där läppar och ögon accentueras med hjälp av den svarta färgen. Grupperna heter saker som Debauchery, Skin removal och Immortal. Läskigt. Anledningen att jag tar upp detta är att jag sprang på en sådan där dödsrockare på bussen i veckan. Han satt och såg svart och ond ut.

Eftersom jag fascineras av subkulturer så ägnade jag en stund åt att googla på temat under bussfärden. Det visar sig att det finns ett antal subkulturer. Den underligaste är svartcore som tydligen ett fenomen som är stort i Ryssland men sprunget och Sverige och Norge. Här sjunger man om orcher, troll och sagoväsen.

Det är då jag snubblar över det festligaste bandet av alla. Svartby. Ett ryskt band från St. Petersburg som sjunger om illasinnade tomtar, häxor och kokade kittlar. Och det gör det på svenska. Inte för att man hör orden eftersom det mest rör sig om gutturala avgrundsläten. Men ändå. När jag googlar fram lite sångtexter så visar det sig att de sjunger om brutala tomtenissar som misshandlar människor om de inte får gröt. Gruppens sångare kallar sig för Giftsvamp, och de andra medlemmarna heter saker som Lindwurm, Fenrir och Torhall.

Texterna är ofrivilligt komiska. På skivan ”Riv, hugg och bit” som är ett konceptalbum på temat sagodvärgar heter en låt ”Dvärgars bastu”. På förrförra skivan ”Kom i min kittel” handlar titelspåret om att man ska hälsa på en katt och klappa på frustande får. När jag läser en intervju så avslöjar sångaren att hans största dröm är att skriva en sång om Näcken.

Det är då jag kommer att tänka på hur barn försöker skrämmas. Ansiktsmålningar är ju till exempel något som ofta förekommer på barnkalas. Sättet dödsmetallarna vrålar på påminner en hel del om när min femåriga som försöker låta som ett otäckt lejon. Hårdrockarnas svarta kläder påminner en hel del om Batmandräkten som hänger här hemma.

Jag ler lite inombords när jag tänker på hur barnsligt det är egentligen, för när de försöker vara ondskefulla, brutala och bestialiska så blir det inte mer skrämmande än en Giftsvamp. Sen spelar det inte någon roll hur många kyrkor de eldar upp. Hur mycket de än anstränger sig kommer ändå aldrig bli mer skrämmande än den otäcka ålen på julbordet. Och precis som dem är den ju också svart, läderaktig och luktar lite skumt.

Jag har bott i Stockholm i nästan 15 år och har upplevt det mesta i form av trender och subkulturer. De senaste åren har en ny subkultur etablerats nämligen hipsterkulturen. När jag googlade ”Hipster i Växjö” blev förstaträffen en länk till Urban Dictionary. Hipsterkulturens bibel. Enligt UD är Växjö världens hipstertätaste plats och befolkas till 45 % av hipsters.

Vad är då en hipster? I korthet är det ett annat ord för att vita ungdomar slutar tvätta sig, blir bleka och smala (de väger bara ett instagram) och låter armhåls- och ansiktshåret gro fritt i form av en ironisk mustasch eller ett jätteskägg. Bland intressena finner vi jakten på hur den perfekta pulled pork-hamburgaren ska tillagas samtidigt som hen lyssnar på helt okända band på vinyl. Yttre attribut är glasögonen som ska ha tjocka bågar och gärna vara i någon form av neonfärg samt täcka minst 25 % av ansikte. Nästa kännetecken är jeansen. De ska vara ”skinny”. I stort sett innebär det att killar klär sig i tjejmodeller och tjejer i flickmodeller. De sista klädesplaggen som avslöjar en hipster är truckerkepsen och skorna vilka ska antingen vara storrutiga eller i en färgglad kulör. Övriga utmärkande kännetecken är cyklarna de äger. Så kallade fixies . Trots att de är nollväxlade kostar de mer än en tävlingscykel.
Hipsters älskar Brooklyn, även om de inte kan peka ut statsdelen på en karta. Allt som heter Brooklyn-beer, Brooklyn-burger eller Brooklyn-bread (surdegsbröd) är en hipsters våtaste dröm. I veckan pratade jag med en god vän som jobbar på en av Sveriges hetaste reklambyråer. Han är arketypen för en hipster. Burrigt skägg, svart-grå-bruna kläder som är moderiktigt slitna och ett par väldigt slitna Converse som är någon slags vintage-flirt med 80-talet. Han har stora svarta plastbågade glasögon. Man skulle kunna kalla honom för en hipsterikon. När hans företag bytte kontor för för ett tag sen visade det sig att det ligger bredvid ett härbärge för hemlösa.

När han skulle bära in sin låda till kontoret kom en volontär från härbärget utspringande och kommenderade honom myndigt att ställa tillbaks lådan som han stulit. Han blev tillsagd att istället följa med in där han hörde hemma, dvs. med de andra hemlösa. Förvirringen var total. Men den var ändå inte lika stor som när jag själv stod i kö till Café Deluxe för ett tag sen och jag frågade om jag stod i kö till ett hipsterhak. Två personer svarade nej i munnen på varandra. Så jag antar att jag stod i kö till ett soppkök. Svaret lär jag aldrig få. Jag kom nämligen inte in.

Du vet att du är förälder när du sitter i lekparken och upptäcker att fickorna är fulla av stenar, löv och en bunt McDonalds-servetter (man vet ju aldrig när de kommer till nytta) samt en halväten tomteklubba som fastnat i fodret. Den slutgiltiga förfallsindikatorn är att du stoppar klubban i munnen när du inser att det inte finns någon soptunna i närheten. Argumentationen är att den förmodligen är helt smittfri då barnen inte varit förkylda senaste veckan.

När du kommer på dig själv med att upprymt – och högljutt – sjunga med i Sean Banans ”Gotteland” i bilen. Efter du lämnat barnen på dagis och skola. För att sedan ägna större delen av förmiddagen med att försöka hitta på ursäkter då dina vänner hånfullt kommenterar ditt något udda musikval eftersom du avslöjats av din livefeed på facebook. Lågvattenmärket uppnås när du kommer till den fasansfulla insikten att du dessutom kan hela texten utantill.

När du tycker att tystnaden är mer oroande än stojet från barnkammaren, och den senaste boken du läst från pärm till pärm är ”Vem stal min katt”.

När frågan ”varför ligger min tandborste i toaletten” inte gör dig märkbart upprörd. Istället tar du ett noga övervägt beslut att fullt rimligt att desinficera den i vattenkokaren då alla kastruller är smutsiga. Ytterligare tecken är att du inte tycker att det är det minsta konstigt att fjärrkontrollen har en distinkt doft av leverpastej och varm banan.

Eller som när du – kraftigt försenad – stövlar in på ett viktigt möte med företagsledningen. Iklädd kostym och slips. Samt ett par blå skoöverdragsskydd i plast. I samma möte kommer du senare på dig själv att fylla på kollegornas kaffekoppar till hälften, ifall de skulle välta ut dem. Då blir det ju mindre att torka upp med dina McDonaldsservetter. Som du har i kavajfickan. Och i byxfickan. Och i dataväskan.

Ett annat tecken är att du – likt McGyver – känner en enorm stolthet när du kommit på att du kan använda en kemtvättgalge för att bända bort legobitar som fastnat i dammsugarröret när du sanerat grönsaksvirrvarret efter veckans höjdpunkt – TACOFREDAGEN.

Men det allra värsta är när du i panik inser att vändpunkten är nära då sonen myndigt tilltalar dig med förnamn istället för PAPPA. Och att du plötsligt inser hur mycket du kommer sakna att vara, tja, just det… småbarnsförälder.

Jag älskar verkligen hundar och hundägare. Statistiskt måste dessa vara excentriker i betydligt högre utsträckning än icke hundägare. Ett bevis på att det förhåller sig på det viset är att de lär sig namnet på någons hund efter 10 sekunder. Att lära sig den andra hundägarens namn kan däremot ta åratal. Det kan ju i och för sig bero på att hundnamn ofta är helt rubbade. Det är inte helt ovanligt med namn som ”Lady” på en pitbullhane, eller en St. Bernard som heter ”Plutten” eller chihuahuas som heter ”Rambo” eller ”Killer”.

Alla som sett filmen ”Hundtricket” vet dock den största fördelen med hund. En hund förkortar sträckan mellan dig som kille och söta tjejer från att vara ”den där läskiga typen som står och stirrar på mig i regnet” till att bli ”guuuhhhh-va-gullig-han-är-får-man-klappa” till så lite som en välgörande promenad. Därför brukar jag låna grannens hund ibland. Det är en rätt gammal och luggsliten jycke. Men grannen har i alla fall humor och har döpt byrackan till ”Duga”.

Förra veckan gick vi till en park i närheten av där jag bor.  Mycket riktigt, bara någon minut in i promenaden kommer det fram ett par jättesöta tjejer i 25-årsåldern och frågar om de får klappa. Efter bara någon minut så avstannar dock det upprymda tjattret, de får något vilt i blicken och deras ögon möts i panik. Jag skymtar en nick sen ställer de sig upp, lika synkroniserade som ett par simhoppare i OS, avlossar varsitt paniskt Jokerleende, sen flyr de. Jag begriper ingenting utan promenerar vidare.

Det lustiga är att folk pekar och skrattar åt mig där vi går, och efter en stund så stannar jag hunden för att kolla vad som är på tok. Då ser jag att det hänger något och dinglar fritt i håren på insidan av hundens lår. En bajskorv! Jag får naturligtvis panik och tar fram en påse för att rycka loss den. Den måste suttit där ett tag, för den sitter som berget. Jag har svårt att hantera situationen, viss panik utbryter, och jag börjar skratta hysteriskt när hunden vrider sig våldsamt och gnyr högljutt. Jag drar. Hunden ylar. Det känns som alla i hela parken tittar på mig och efter en stunds milt våld kommer det till slut fram en tjej med hund till mig. Jättesöt så klart. Hon tittar ner på mig där jag sitter och bänder, och säger: Vet du vad? Ett tips. Hundtricket betyder INTE att man går till en park för att dra skit ur sin hunds röv samtidigt som man skrattar så man gråter. Sen gick hon vidare och lämnade mig till mitt öde.

Så nu är det lett i bevis, hundtricket funkar inte. Inte ens med en hund som heter Duga.

Låt mig bjuda på en ögonblicksbild. Det är lördag. Föreställ dig ett tomt köpcentrum. I mitten har någon placerat en två skollinjaler hög plattform inslagen i ELON- och Melodifestivalsloggor som utgör en provisorisk scen. På denna framför en svartklädd artist iklädd vita gympadojor och vit slips ett europavinnande schlagerbidrag från 1980-talet. En sång med en nonsensrefräng som han – då det begav sig – framförde tillsammans med två pastellfärgade bröder iklädda guldskor. Idag lever han drömmen ensam. Vad jag beskriver är ett evenemangsgig utanför COOP Extra i Gränby Centrum i Uppsala.

Det sitter en rullstolsbunden kvinna ett par, tre meter från scenkanten. En annan kvinna står och kontrollräknar sitt kvitto djupt framåtböjd över sin kundvagn. En äldre herre med käpp står och rättar till sin hörapparat. På scen står Rickard Herrey och brölar ut LÅTEN. Alla passerar. Ingen bryr sig. I ett desperat försök att få med sig publiken, hoppar han ner från scen, lämnar micken på golvet och stjäl en dans med en rullstolsbunden enbent kvinna. Hon uppträder paralyserat och förfärat. Ansiktsuttrycket skvallrar om att kunde fly så skulle hon göra det.

Tidsförflyttning till tjugo-noll-noll på SVT1. Allt börjar på samma infantila sätt som de senaste fyra veckorna. Publiken sitter och viftar med sina ballonger likt marionettdockor. Det hela börjar illa med att kapten Rövskägg, Fröken korsett och lejonet från OZ iklädd glitterkallingar talsjunger en barnramsa. Jag håller för ögonen på mina ungar. Sen bjussas vi på en brant sluttande nerförsbacke. SVT – som tidigare fått kritik för urusla manus – tar det säkra före det osäkra och stjäl oblygt ett galaframträdande av Neil Patrick Harris rakt av. Ordagrant. Stavelse för stavelse. Men istället för en karismatisk Neil får vi njuta av Epa-versionen i form av Sarah Dawn Finer. Effekten? Sociala medier upprörs. Aftonpressen rapporterar omedelbart om MANUSSKANDAL och ”verklighetens folk” rasar mot SVT.

Även jag blir upprörd. I ett par minuter. Men så tänker jag på Rickard Herrey. Och när jag ställer Melodifestivalens överdåd i relation till den förnedring som han utsätter sig för på en daglig basis så är den enda upprördhet jag kan uppbringa den mot Christer Björkman och att jag tillåter honom att våldföra sig på mig. För även om Melodifestivalen framstår som en oskyldig svängom så är det mitt – och ditt – fel att Rickard står ensam och sjunger helt utan publik. Och någonstans innerst inne känner jag mig lika smutsig som Herreys-brorsan. Vilket är märkligt eftersom det jag egentligen borde känna är att jag är lika ofredad som den stackars rullstolsbundna damen.

I veckan vaknade gubben inom mig. Han tog över min person iklädd skrynklig ljusbrun rock och rutig filtbasker. Jag var väl medveten om att det skulle inträffa. Men jag hoppades nog att det skulle ligga några år framåt i tiden. Inte innan jag ens fyllt 40 år.  Gubbskrället har tydligen gått vid min sida länge nu, men det slutgiltiga skuttet över gränsen till att bli fullfjädrad gubbe tog jag när jag hörde mig själv säga följande meningar under jobbfrukosten:
– ”Nä, nu får det allt vara nog med all den här sönderformaterade HOUSEMUSIKEN de spelar oavbrutet på radio. ALLT LÅTER JU LIKADANT.

Det kunde likaväl vara en enda lång låt. Man hör ju ingen skillnad”. Därefter förde jag ett resonemang om att det är sjukt att hundratusen redbullstinna UNGDOMAR står och dyrkar tre andra UNGDOMAR som i stort sett bara står och vrider på en volymknapp till förprogrammerade musikspår. Sen ondgjorde jag mig över det hemska i denna totala avsaknad av arbetsmoral.

Faktum kvarstår, jag är verkligen skittrött på hur svenska DJ:s verkar ha hela musikbranschen runt sitt finger och på något sätt mutat sig in i varenda radiokanal. I stort sett all musik som spelas för närvarande går ju i 4/4-takt i 120 bpm eller mer och bygger på exakt samma formel. Till och med låtarna i melodifestivalen verkar numera bygga på detta recept. Euforia är ju exempelvis en dancedänga signerad Thomas G:son.

Å andra sidan kan detta förhoppningsvis även vara spiken i kistan. För när en musikstil blir förhärskande så kommer det alltid en motkraft. Grungen var en motkraft mot hårdrocken. Indiemusiken dödade grungen och så vidare. Det hela brukar manifesteras av att musiken framförs av en ordentligt utdaterad och mossig musiker. Kiss satte stopp för diskovågen med sin ”I Was Made for Lovin’ You” och breakdancen och boogaloon lustmördades effektivt när ”Jösse Halling Breakers” framförde ett breakdancenummer iklädda landskapsdräkt i Café Solsta där påannonseringen var ”unga dansar tillsammans med äldre människor”.

Så här kommer en enkel vädjan från en gubbe till en annan. Kära Christer Björkman. Here’s an offer you can’t refuse. Kan du inte se till att Loa Falkman framför en housedänga signerad Avicii, Axwell, Tiësto och Sebastian Ingrosso i Melodifestivalen? Gärna uppbackad av Christer Sjögren och Sylvia Wrethammar? Det borde vara ett effektivt sätt att bryta den svenska house-maffians monopol och låta annan musik få utrymme. Varför inte lite skön visschlager med bossanovainfluenser? Det vill jag gärna höra på radio.

Gärna dygnet runt. Varje dag. Ska det verkligen vara för mycket begärt?