Jul – och nyårsmardrömmen började lika smygande som en Hollywoodskräckis. Allt startade tre dagar före julafton – jag mådde tjyvtjockt – med hosta och ett tjutande ljud i bröstet. Trots det beslutade mig för att ta bilen ner till Växjö för att fira jul. Att ge sig ut i jultrafiken sjuk, för att avverka närmare 50 mil i ett stormpiskat Sverige, var kanske inte mitt livs mest begåvande beslut. Julaftonsnatten, juldagen och annandagen tillbringades i feberfrossa under täcket. Krampaktigt hostande, hög på Alvedon, Bisolvon och hostmedicin.
Släkt och vänner fick motvilligt motas bort. Så jag begav mig hem till Stockholm igen. Bäddade ner mig. Dog en smula, tröttnade på det och hämtade barnen. Eftersom hostan avtagit lite tog jag det briljanta beslutet att åter igen företa mig resan till Växjö. 150 mil på tre dagar i hällregn är ju inget för en man. Jag kände mig som huvudpersonen i ”Måndag hela veckan” som fastnar i en verklighetsloop där han återupplever samma dag om och om igen.
Resan företogs tillsammans med en sex- och en fyraåring. Vad kan gå fel? Glada i hågen begav vi oss söderut. Mil efter mil avverkades. Asfaltens svarta yta åt upp framlyktornas sken. Regnet piskade mot framrutan. Allt verkade gå bra. Tills vi passerade Södertälje. Då gick ena barnets mediaspelare sönder. Och som vi alla vet – antingen har båda ett nöje – eller ingen. I brist på annan förströelse började den gränslöst underhållande ”När är vi framme”-leken. I princip går den ut på att barnen upprepar denna fråga, gång på gång med kortare och kortare intervaller.
Mitt ute i ingenstans mellan Linköping och Vetlanda lossnade min vindrutetorkare. Det gick inte att se någonting framåt överhuvudtaget. Regnet stod som en vägg. Då dök det upp en svart Mercedes från ingenstans som fyllde upp min backspegel med sina helljus. Han la sig två meter bakom vår bil, för att avsluta med att skrämma vettet ur oss genom att genomföra en sladdande vansinnesomkörning. Jag förstår inte riktigt stressen. Det var trots allt två dagar till nyår.
Jag hoppas att han kom hem helskinnad i alla fall. Väl framme i Växjö visade det sig att min dotter råkat ut för en läbbig magåkomma som gav henne riktigt aj-aj-aj-ont. Så de sista två dagarna av året spenderades på barnakuten i ett vårdrum som gav oss båda kraftiga Tjernobylvibbar. Upplevelsen kompenserades dock tusenfalt av att vi fick världens raraste personal (tack syster Jenny med kollegor för att ni var så fina med Stella). Jag konstaterar att det enda man med säkerhet vet om framtiden är att den serveras en dag i taget. Och att den aldrig blir som man tänkt sig. Och så inleder jag 2012.
Gott Nytt År på er allesamman!