Igår när jag och mina två barn satt på bussen så råkade vi ut för något ganska märkligt. Vi upplevde nämligen hur en gäspning färdades ända från busschauffören genom hela bussen. Det började med att han gäspade ljudligt och sen gäspade personen som satt bredvid honom. På vägen bak till mig gäspade ett tiotal personer till innan jag själv gäspade både högt och ljudligt. Det gick inte att trycka tillbaks reflexen. Även båda mina barn gäspade. När jag vände mig om noterade jag att även två personer bakom mig gäspade. Sen tog bussen slut, men jag tror att denna obrutna gäspningskedja hade kunnat fortsätta i all evinnerlighet om möjligheten hade funnits.

Min frågvisa son reagerade på detta och frågade högljutt ”Pappa, varför gäspar man?”. Eftersom jag inte hade något vettigt svar på frågan var jag tvungen att gå hem och googla och slå lite i uppslagsböcker. Det visade sig att det inte finns något bra svar, men ett antal teorier. Den första är logisk, nämligen att om det är dåligt med syre i ett rum så påverkas alla i rummet lika. Man behöver mer syre, och därför gäspar man. Å andra sidan har denna teori motbevisats av att en professor tejpade igen munnen på folk och sprutade in rent syre i näsan på dem när de började sära på käkarna. Utfallet var att deltagarna kände sig piggare men i övrigt otillfredsställda.

Sen förekommer teorin om uttråkning, och att själva gäspningen skulle vara en social signal till tråkmånsen att han/hon är tråkig och omedelbart borde sluta med vad denna håller på med. Och till sist finns den evolutionära teorin, nämligen att vi gäspar för att visa tänderna och därmed signalerar vi att vi kan vara farliga även när vi är inaktiva. Jag har till exempel aldrig sett någon gäspa mitt under ett hundrameterslopp. Eller vid en målchans i en rafflande fotbollsmatch. Eller överhuvudtaget då vi är på helspänn.

Under tiden som jag skrivit denna text har jag gäspat tre gånger, och jag tror att även du har gäspat minst en gång, eller har lust att gäspa. Så frågan är om denna krönika var ovanligt tråkig, eller är det helt enkelt så att gäspningar är så smittsamma att det faktiskt räcker att vi läser om dem? Jag hoppas på det sistnämnda.

Sommaren har nästan passerat och jag har noterat mängder av nykära par som spatserat runt och hållit hand varhelst jag semestrat. Dejtingreklamen snurrar på i en ursinnig fart i våra reklamkanaler, och i höst ska TV3 lansera ytterligare ett nytt dejtingprogram. Dessutom har mina barn börjat fråga när jag ska träffa en ny tjej. Som singel blir ständigt påmind om sin ensamhet. Så jag tänkte ”varför inte använda min krönikespalt i Smålandsposten som kontaktannons”? Så jag gör det.

Var är du kvinna helt utan framtidsutsikter, krav eller drömmar? Du ska gärna vara lössläppt, inte ha pruttfobi och gilla missväxta, fumliga killar. Kort och gott är du en tjej som tar första bästa man som dyker upp. Jag kan vara den mannen.

Vem är jag då? Vissa skulle nog kalla mig för skadat gods. Jag är snart 37 år men brukar få höra att jag föddes gammal. Jag är en sarkastisk cyniker som tycker om att äta jordnötssmörsmörgåsar i regnet. Mina hobbies är enkla, jag gillar att åka hiss, dricka öl och spela Super Mario. I övrigt är jag ytterst oseriös. Detta betyder dock inte att jag har låga krav på dig om du är sugen på att kontakta mig. Jag har några drömpartners. Passar du in på vad jag söker?

Alternativ ett: en äldre – och då menar jag MYCKET äldre – dam. Ålder? 85 år och uppåt. Gärna med sommarhus i San Tropez, Cannes eller Valpolicella. Extra plus om du innehar en stor förmögenhet och ett allvarligt hjärtfel. Mina intressen? Snabba promenader i hård terräng, fettrika middagar med massor av alkohol samt vilda kärleksstunder. Har du barn? Då har vi en dealbreaker.

Alternativ två: en kvinna i 45-50-årsåldern med hemmaboende dotter i tjugoårsåldern. Jag är intresserad av familjeaktiviteter som simning, beachvolleyboll och nakenbad. Det gör inget om du tjänar bättre än jag, jag blir sällan avundsjuk.
Alternativ tre: en kvinna och LO-ekonom. Du ska ha bakåtslickat, vattenkammat hår och beige two-piece. Du förlustar dig på mig. Jag är ditt kollektivavtal.

Skämt åsido. Egentligen söker jag en ung, vacker, och välsvarvad kvinna. Kan även tänka mig en erfaren kvinna. Eller en mogen äldre dam skulle också gå bra. Eller i värsta fall även en kille. Eller en äldre herre. Faktum är att jag skulle kunna ta i princip vad som helst. Äsch, vet-du-vad? Har du puls? Maila mig! Redaktionen har min e-postadress. Svar till ”Mimaren”.

Jag har under det senaste året upplevt det svårare att skriva långa och roliga krönikor. Trots att jag är en person som älskar att måla stort och yvigt med orden så har det blivit knepigt. Jag har funderat en hel del på detta. Har jag skrivkramp? Förmodligen inte. Är mitt liv innehållslöst? Knappast. Som yrkesverksam singelpappa i karriären händer det mer än någonsin. Efter mycket tankemöda kom jag på vad det beror på.

Jag har blivit twitterfierad. Om en tanke inte ryms inom 140 tecken så är den inte värd att dela. En normalkrönika består oftast av runt 2000 tecken. I en enda krönika skulle det rymmas nästan 15 hysteriskt roliga tweets (tweets = plural för twittermeddelanden). Ni förstår dilemmat? När jag sedan började analysera det hela så insåg jag att det inte bara är jag som blivit påverkad. Vi har till exempel flera kända svenska författare som gett ut sina tweets i bokform. Förmodligen har de spenderat så mycket tid med att twittra festliga tweets på twitter att de inte hunnit skriva böcker.

Det hela blir än mer komplicerat när jag i desperation börjar analysera mitt twitterflöde och konstaterar att den till stora delar består av folk som drar ordvitsar. Jag bombarderas av roliga texter som endast kan tolkas som bedrövlig göteborgshumor. Ordvitsar är – som alla vet – den allra lägsta formen av skojigheter, endast utmanad av buskis, snubbelhumor och möjligen Bellmanhistorier. Därför har jag nu börjat utarbeta en ganska avancerad konspirationsteori.

Låt mig förklara. Jag har en bok hemma som heter ”De 250 bästa ordvitsarna” skriven av Ulf Benkel. Den är en odyssé i Göteborghumorn och ett hommage till en viss Aron Jonason som anses vara ordvitsens fader. Vi en direkt jämförelse av vitsarna i denna bok och mitt twitterflöde så råder det inga tvivel. Twitter är UPPENBART ett gäng ordvitsande göteborgares försök att slingra sig in i vår vardag. De skriver på alla språk och utger sig ofta för att vara kändisar. På så sätt kommer de penetrera våra sinnen och i förlängningen ta över världen och göra den till en ond plats. Vilket också styrks av denna tweet som jag hittade när jag googlade ”världsherravälde”. Googles svar på min fråga var följande tweet: ”Vad heter en anfallsstyrka med välklädda Göteborgare som försöker ta över världen via sociala medier? En tweedhär såklart!”. Retweeta gärna det.

Förra veckan råkade jag och barnen ut för något ganska egendomligt. Vi var och besökte en galleria för att köpa ett par strumpbyxor till dottern och en utlovad leksak till sonen. Jag tycker att själva upplevelsen att gå i gallerior är rätt smärtsam. Jag dör en smula inombords varje gång jag släpar mig genom deras labyrintliknande korridorer. Men, det finns en stor uppsida också. Och det är myllret av människor som uppehåller sig där. Här finns allt från den paranta äldre herren – som klätt upp sig lite extra för att han ska ”flanera lite” – till den unga emo-tjejen som kört en säkerhetsnål genom underläppen bara för att chockera tidigare nämnda herre. Och allt däremellan.

De flesta besökarna är dock helt vanliga svennar, iklädda mörkblå Northface-jackor och vita Converseskor. Det går tretton på ett dussin av dem och de är lika tröttsamma att beskåda som själva layouten av gallerian. Men så finns det de där som sticker ut. Och den här dagen råkade vi ut för en sådan individ.

Det var en herre som var 50-nånting som spatserade omkring med en gigantisk vit papegoja på axeln. Det är oklart hur han förflyttat själva papegojan mellan hemmet och gallerian. Speciellt eftersom det mer eller mindre var snöstorm ute. Men där var han. Och barnen blev så klart alldeles till sig. Det blir de alltid när de ser ett djur som inte är instängt i bur eller bakom en tjock plexiruta. De skulle prompt springa fram och titta – och möjligen klappa – på papegojan.

Som den ansvarsfulla förälder jag är så förhöll jag mig en aning skeptisk och avståndstagande till gubben och papegojan. Man vet ju aldrig, det kan ju röra sig om en helgalen mördartyp som använder fåglar som lockbete för att sedan göra vansinnesutfall mot mig och min familj. Överhuvudtaget framstår människor som umgås med fåglar lite tokiga. Kolla bara på den där svan-kvinnan som härbärgerade 12 svanar hemma i sin lägenhet. Uppenbart kockobäng. Hursomhelst barnen var fascinerade och gubben verkade road. Och det var då papegojan öppnade näbben och sa: ”Jesus ser dig! Jesus ser dig!”. Papegojgubben flinade belåtet. Precis där skingrades alla tvivel. Gubben var inte tokig. Han var ett geni.
Jag funderade på vad jag skulle lära min papegoja att säga. Förmodligen ”Hjälp! Hjälp! Dom har förvandlat mig till en papegoja!”. Det vore verkligen nåt.

När vi satt i bilen på väg hem bönade och bad barnen om de kunde få en talande papegoja. Själv vill jag hellre ha en papegojgubbe. Det vore bra mycket festligare.

I veckan läste jag åter igen om en skandal inom äldrevården. En 90-årig dam hade avlidit på grund av svält och föga otippat var det Carema som brustit i sitt åtagande. Jag läser detta och känner ren och skär uppgivenhet. Det är en bottenlös hopplöshet som fyller upp varenda liten millimeter av min kropp. Hur kunde det bli så här?

Jag började googla runt lite och hamnade ganska snabbt på Statistiska Centralbyråns hemsida. Aven händelse snubblar jag över en graf som redovisar antalet födda barn från 1851 tills idag. Denna tabell gjorde mig fullkomligt vettskrämd. Låt mig förklara varför.

Ända sedan 1851 har antalet födda svenskar varit runt 140.000 personer per år. Siffran har varit samma varje år. I sjuttio år i rad. Men 1926 hände det plötsligt något. Kurvan för antalet födda minskade kraftigt. Den sjönk med runt 6.000 personer per år. Tio år i sträck. Bottennoteringen var 1936. Då föddes det bara strax över 80.000 barn i Sverige. Runt 55.000 personer mindre än 1946. Perioden mellan de två stora krigen präglades av osäkerhet och lågt barnafödande. Men lika kraftigt som kurvan stack neråt mellan 1918 och 1936, lika kraftigt ökar den från 1941 och framåt. 1946 var ordningen återställd med 140.000 födslar.

Man brukar säga att det aldrig levt så många gamlingar som nu. Men det är en sanning med modifikation. Att befolkningen ökar i Sverige beror uteslutande på att vi bli äldre och att invandringen ökat kraftigt. Födda mellan 1918 och 1936 är idag mellan 75 och 93 år gamla. Det är dessa som nyttjar äldrevården.

Tillväxttakten på gamlingar är alltså lägre än någonsin. Detta oroar mig. För om vi idag inte klarar av att hantera och ge service till denna historiskt lilla grupp, hur kommer det bli om tio år då det smäller till och antalet skröpliga gamlingar fördubblas? Det kommer förmodligen gå käpprätt åt helvete. Siffrorna går inte att blunda för.

När man talar om tillväxtbranscher så talar man sällan om äldrevård. Det anses vara ett lågstatusyrke. Att jobba med åldringar är inte attraktivt. Dessa jobb överlåter vi utan att blinka åt våra invandrare.  Det är ren tur att invandringen gått från några tusen personer per år 1941 till runt hundratusen om året de senaste fem åren. Annars hade vi varit rökta.

Vill du ha ett jobb i framtiden? Utbilda dig inte till inte medieproducent, nagelskulptör eller makeupartist. Överväg att bli äldreassistent istället. För en gångs skull känns inte den hurtfriska sloganen ”Äldreassistent – ett framtidsyrke” speciellt klyschig alls. Snarare förefaller det vara århundradets understatement.Aven händelse snubblar jag över en graf med det  om året de senaste fem åren.e på att vi bli äldresåna jobb vi överlåter åt inva

Vi människor har alltid sökt efter lägereldar att samlas kring. Som Melodifestivalen. När halva befolkningen bänkar sig framför TV:n sex lördagar i rad under större delen av årets mörkaste tid så saknas det motstycke i svensk TV-historia.

Frågan är om vi tittar på spektaklet för den höga kvalitetens skull? Förmodligen inte. Startfältet består nästan uteslutande av artister som antingen står vid karriärs ände, är helt oetablerade, eller har några jobbiga år bakom sig. Christer Björkmans fingertoppskänsla att snärja desperata artister är helt omatchad. Och under senare år har han lyckats förmedla känslan av att ha lyckats förnya festivalen genom att blanda upp gamla trötta dansbandsartister som Kikki Danielsson med creddiga artister som Salem Al Fakir, Lisa Miskovsky och The Ark. Alla med dalande försäljningskurvor.

Melodifestivalen har kommit att bli den etablerade musikelitens motsvarighet till vad finlandsfärjorna är för falnade Idolartister. En sista uppsamlingsplats för slocknande stjärnor. De erbjuds ytterligare tre minuter i strålkastarljuset mot att de levererar lite löpsedlar. Thorsten Panks deltagande i år är förmodligen det ultimata beviset på tesen. Björkman plockade upp honom från rännstenen, satte på honom en svart kostym och en röd näsduk samt beväpnade honom med sången med den nästan överironiska titeln ”jag reser mig igen”. Och Thorsten gjorde precis det vi förväntade oss. Han levererade årets mest uppmärksammade rumpnyp. Låten är redan bortglömd.

För att få plats så har det tidigare varit så att låten måste rymmas inom det som kan definieras som Christer Björkmans rätt snäva musiksmak. Med anledning av att Sverige – med vissa undantag – inte ens placerat sig topp-tio de senaste tio åren verkar han kommit till självinsikt. Det är inte längre bara låtar skrivna av Ingela-Pling och Thomas G:son som tar plats i startfältet. Och eftersom etablerade låtskrivare som Max Martin, med globala brottarhits i bagaget inte skulle ta i melodifestivalen med tång så har man tagit in en internationell jury. Detta är kanske Björkmans bästa drag någonsin. Juryn förstår inte ”charmen” i att Ranelid pratsjunger eller att Flinck framför sitt nummer barfota. Spexnumrena som uteslutande är med för att deltagarna skapar löpsedlar röstas snabbt bort.

Resultatet? I år vann rätt låt. Ett bidrag med en realistisk chans att vinna hela Eurovision. Och om detta är någon form av indikator på var Melodifestivalen är på väg så tycker jag att det finns anledning att känna gott mod. För Euphoria är en riktigt bra låt. Även om den är skriven av Thomas G:son.

I fredags passerade jag förbi en kollega som satt i jobbköket och tryckte i sig en grå sörja bestående av tomater, keso och tonfisk från en stor skål. När jag frågade om det var gott så fick jag en lång utläggning om hur man lägger upp ett kostschema för att gå ner i vikt. En näve protein mixat med en näve kolhydrater per måltid och ett glas vatten var tydligen modellen. Och ägg. Och gröt. En halvtimme senare satt jag och mumsade i mig en stor portion isterband med gräddstuvad potatis.  Det hela sköljdes ner med en kall mellanöl, och till kaffet (med BÅDE socker och grädde) unnade jag mig en liten chokladbit som efterrätt.

Jag älskar mina afrodisiaka. Skulle inte kunna leva utan dem. Vi talar om choklad, kaffe, ostron, gräddiga och rinniga ostar, gott vin och en cigarr eller cigarett när det är riktigt festligt. Jag avböjer aldrig ett erbjudande om en bit tårta eller en chokladboll.

Jag läste i en undersökning att choklad och socker i kombination med fett är mer beroendeframkallande än kokain. Och heroin. Och nikotin. Tillsammans. När man gjort studier på möss visar det sig att de är beredda att gå över ett golv med elektrisk spänning för att komma åt en sockerbit eller en kaksmula. Detta pågick ända tills spänningen var så hög att den nästintill var dödlig.

Men en och annan mus gjorde faktiskt det ödesdigra misstaget att kliva ut på ett alltför starkt strömsatt golv. De flesta av dem backade då och avstod, men några var dumdristiga, och ett par av dem avled faktiskt av elchocken. Bara för lite sockerstinn njutning.

Jag är den där musen som kan få mig en ordentlig kyss och kanske till och med skulle tänka mig att kompromissa min egen hälsa om njutningen är tillräckligt belönande. För något år sedan trodde jag faktiskt att jag råkat ut för en sådan kyss. Jag fick åka ambulans till sjukhuset då jag fått akut ont i bröstet. Det var ingen hjärtattack, utan det visade sig vara en muskelinflammation. Men det var sjukt obehagligt och fick mig att haja till. Jag började jogga några dagar i veckan.

Jag har till och med skaffat mig ett träningskort på gym. Jag går dit några gånger i månaden. I veckan noterade jag att de skaffat en ny maskin. Riktigt najs. Som jag jobbade på med den. Var nära att spy efter en timme. Den har allt. Bounty, Snickers, Mars och Coca Cola. Jag borde verkligen gå på gymmet oftare.